Se upp för kommunister!

Det var väl några år in på femtiotalet som jag själv först fick upp ögonen för kommunistfaran. Av någon anledning hade ett nummer av Life råkat hamna hemma hos oss. Även en minderårig (som t ex jag själv) kunde förstå budskapet.  Mittuppslaget pryddes nämligen av en enorm världskarta där den tidens skurkstater var illröda och avskilda av en mur, ritad i tredimensionellt, från den Fria Världen. På Moskvas plats häckade en enorm, multiarmad slemmig bläckfisk vars tentakler sträckte sig över hela jorden. Varje arm slutade i en misshaglig huvudstad eller i ett suspekt politiskt parti, en ökänd politisk person, publikation, partibildning eller en hotfull regim.

Det skulle ta åtskilliga år innan jag erfor, dock inte genom TV, DN eller Smålandsposten, att Hearstpressen uppenbarligen hämtat inspiration till sin politiska världskarta över kommunistfaran från USA:s egen motsvarande internationella verksamhet.

Medan jag insöp lärdomarna från Lifes karta pågick redan USA:s underminerings- och destabiliseringsverksamhet i stora delar av världen. Upprullningen av socialismens läger hade börjat politiskt, socialt, kulturellt och militärt.  Samtidigt pågick Koreakriget. USA tog vid efter fransmännen i Sydostasien. I Iran konsoliderades Shahens diktatur. I Guatemala slog man ned nationalisterna…..osv.

Pengar pumpades in i mer eller mindre socialdemokratiska mer eller mindre arbetarpartier i Västeuropa, som mest av allt spred antikommunistisk propaganda och försåg CIA med information. Via organ som Kongressen för kulturens frihet och Ford- och Rockefellerstiftelserna köptes mer eller mindre medvetna intellektuella med smicker eller pengar. Och då som nu gällde USA-presidentens motto: ”Den som inte är med oss är emot oss”.

Från att ha varit en allierad under de sista åren av kriget hade Sovjetunionen åter blivit den store fienden. House Un-American Activities Committee (HUAC), som på 30-talet bildats för att hålla ett öga på nazisympatisörer, börja i stället nu jaga kommunister. J Edgar Hoovers FBI upprättade för ändamålet 1953 s k Red Squads vid varje större distrikt. Minsta anknytning till den kommunistiska världsrörelsen blev liktydigt med att vara o-amerikansk och därmed en säkerhetsrisk.

I första hand riktades blickarna mot det högst obetydliga CPUSA.  Inte minst de många som i USA hade stött Spanien, handgripligt eller politiskt, mot fascisterna, drabbades (liksom i Sverige) av bannstrålen. På mer eller mindre lösa grunder dömdes några hundra medborgare för alltför helhjärtat ”stöd åt fienden” i USA-administrationens sanktionerade samarbete med Sovjet under kriget, t ex genom att exportera uran till Sovjet. Tio av CIO:s fackförbund bannlystes på grund av att kommunister eller sympatisörer fanns i ledningen. – och detta trots att CPUSA hela tiden varit legalt. Att man därmed slog ytterligare spikar i den amerikanska arbetarrörelsen kista var på sig höjd en extra bonus.

1947 var det dags för rakning för mediaindustrin. HUAC förhörde massvis med där verksamma om deras politiska aktivitet och åsikter, vilket medförde att mer än 300 filmmänniskor och författare under lång tid framöver bojkottades av filmindustrin – t ex Charlie Chaplin, Zero Mostel, Dalton Trumbo, Dashiell Hammet m fl. För att lätta på trycket gjorde filmbolagen på femtiotalet flera antisovjetiska propagandafilmer som John Waynes Big Jim McLain, The Red Menace, The Red Danube, I Married a Communist, I Was a Communist for the FBI och Red Planet Mars, som i regel floppade på biograferna. Med få undantag har de inte ens visats på svensk TV.

Ändå fanns det då, som nu, folk som stundom valde att gå emot strömmen. Om en av de mest namnkunniga, radio- och TV-journalisten Ed Murrow  (1908-65) handlar  filmen Good Night and Good Luck i regi av den alltmer seriöse George Clooney. Clooney har själv skrivit manus med Grant Heslov, och spelar med i en biroll.

Clooneys film handlar strängt taget endast om ett litet segment av förföljelserna mot vänstern i USA och världen – nämligen den som förknippas med den republikanske Winsconsinsenatorn Joseph McCarthy (1908-57) och hans verksamhet som ordförande för Senate Permanent Subcommittee on Investigations under åren 1950-54. Till skillnad från de två andra stora senatskommittéerna, HUAC och Senate Internal Security Subcommittee, så fokuserade McCarthys kommitté enbart på myndigheterna.

Man började med en ”undersökning” av den statliga propagandaradiostationen Voice of America. Därefter tvingade man UD att ta bort vad som ansågs vara prokommunistisk litteratur från de utländska biblioteken. Joseph McCarthy var en måttligt begåvad, men mycket ambitiös fyllbult. Men han var uppenbarligen vad vissa kretsar i USA ansåg sig behöva, i synnerhet efter hans tal i februari 1950 där han (lögnaktigt) påstod att han i sin hand höll en lista på 205 medlemmar av (den demokratiska) administrationen, som var medlemmar av, eller lojala mot CPUSA.  McCarthy skall själv ha blivit mycket överraskad av den uppmärksamhet hans tal väckte.

Likt senare Usama bin Laden och talibanerna visade sig dock McCarthy ett vara ett tveeggat svärd: Han var till en början mycket nyttig för Republikanerna, inte minst inför presidentvalet 1952, där han hjälpte ”krigshjälten” Dwight Eisenhower till makten genom att gräva fram ”besvärande” sanningar om vissa demokratiska motkandidater.

Men så glömde han vilket parti han tjänade och föll i onåd hos Vita Huset när han började anställa förhör med högt uppsatta militärer. Den röda mattan drogs undan, och hösten 1954 föll han tungt och hälldes tillbaka på flaskan 3 år senare, blott 49 år gammal. Samma TV-bolag, samma patriotiska journalistkår och allmänhet, vars kelgris han varit, hjälpte McCarthy till en för tidig död, liksom man under tidigare år hjälpt honom att moraliskt, socialt och stundom även fysiskt likvidera tusentals medborgare.

Denna film har förvisso tillkommit på förekommen anledning. De lagar och de organ och de rättsövergrepp mot dissidenter som fungerade under USA:s 50-tal har under nuvarande administration reproducerats, och överträffats – och denna gång med Vita Huset som mycket aktiv pådrivare. Liksom under 50-talet korsar försöken att tysta en opposition Atlanten – numera ännu snabbare med hjälp av EU:s i dessa sammanhang strömlinjeformade organ. Och längst ut på bläckfiskens arm finns fortfarande folk som DN:s och Smålandspostens ledarskribenter och många fler.

Det ligger i sakens natur att liberalen Clooney, själv son till en journalist, dels har en viss insikt hur massmedia och journalister fungerar, dels tenderar att överdriva deras roll. Självfallet tar filmen inte på något sätt ställning i den klasskamp, nationellt eller globalt, varav USA präglas,och där McCarthy var ett med tiden alltför trubbigt redskap.

Ed Murrow var, liksom Clooney själv en god liberal. Till skillnad från McCarthy och USA:s nuvarande regim slog han vakt om landets grundlag. Det förtjänar att nämnas att Ed Murrow, liksom McCarthy,  också var ett redskap. Han deltog under många år i den kalla krigshetsen som galjonsfigur för CBS. När Demokraterna avlöste Eisenhower 1960 fick han ledningen för US Information Agency, USA:s  nyhetspropagandaorgan, och hjälpte till att sprida lögner om bl a det begynnande Vietnamkriget över hela världen. Han tilläts spela sin roll för likvidationen av McCarthy först då denne redan blivit en belastning för det militära och politiska etablissemanget.

Det hedrade honom dock att han de facto fockades från det kommersiella CBS 1958. Betecknande skedde det av samma skäl som STV nu försöker ange – behovet av att skära ned politisk och socialt orienterad information till förmån för s k underhållning och högre tittarsiffror – samtidigt som man i sin retorik gör anspråk på att vara ”fri” – från vad?  Ändå pekar filmens inledande Murrowcitat bortom eterjournalistikens pose som folkets röst och in i vår än hemskare tid:

”..televisionen används huvudsakligen för att distrahera, bedra, roa och isolera oss. Då kommer televisionen och de som finansierar den, de som tittar på den och de som arbetar vid den att se en helt annan bild alltför sent”.

 

Tillbaka