Tillbaka

När det gick för presidenten

eller

Utan trosor i Arkansas

Vi har ofta tänkt om våra ledare: ”Han är en stor man och kan ta  folk – så synd att han aldrig han hålla gylfen stängd!” Men den talang som gör honom till en stor ledare är densamma som får honom att sätta på en massa kvinnor…..

Mike Nichols

 

Ovanstående är bara en variant av en tidsenlig testosteronteori som uppges förklara den politiska maktens sanna väsen. Och vid första ögonkastet förefaller det nästan som om teorin förklarar något: Att framgångsrikt  förföra och lägra sin nästa kräver kanske samma talang som att prata

omkull och  utnyttja ett helt folk? I amerikanskt vardagsspråk är detta samband redan etablerat – att ”fuck” eller ”screw” någon har också blivit synonymt med att överhuvudtaget sätta (sig) på, bedra eller överlista någon.  Sexualiteten präglar många moderna maktmetaforer: I tidningarna läser vi hur  USA:s president visar sin manbarhet och utlöser sina missiler över länder som rest sig mot honom. Hans förödmjukade motståndare får böja sig för honom och smaka på hans berömda batong…etc.

Ändå borde det vara uppenbart att sambandet mellan makt och sexualitet inte är  testosteronberoende – alltför många exempel på framgångsrika

kvinnliga makthavare finnes, med en libido som får Bill Clintons att te sig som eunuckens     från Cleopatra  via Katarina den Stora och drottning Victoria och in i vår tid.

Alla manliga makthavare är f.ö. visst inte horbockar – behöver jag säga mer än Tage Erlander? Att omvänt alla horbockar inte är makthavare faller av sig självt  – det finns helt enkelt inte makt så det räcker till alla dylika.

Rika människor skiljer sig, sägs det, från oss andra huvudsakligen genom att ha mera pengar. Makthavare skiljer sig genom att ha mera makt. Sedan är det en annan sak att pengar och makt återverkar på sina bärare så att dessa med tiden kommer att uppvisa fler gemensamma drag än vad som kan vara betingat av slumpen. Men makt gör, liksom pengar,  folk mera sexuellt attraktiva och ger dem rikliga tillfällen att ostraffat hänge sig åt sådant som vi andra bara kan drömma om –och moralisera över. Det är bl a därför som folk med makt och pengar så ofta befolkar våra tvåloperor.

Den senaste akten i  Clintonsåpan fick vi bevittna i TV förra veckan: Kenneth Starrs förhör med  en pilsk och  plågad president. Förspelet (alla ord blir numera tvetydiga då det gäller Clinton) till detta drama premiärvisades samma vecka i Sverige under namnet Spelets Regler (regi Mike Nichols, efter  Joe Kleins succéroman The heart is a lonely hustler). Filmen är mindre snuskig än verkligheten, och lämpar sig därför bättre att kommentera inför våra känsliga läsare.

Ett referat kan bli kort i detta fall:  Den idealistiske liberalen och medborgarrättskämpen  Henry ( Adrian Lester, f.ö filmens enda person utan synbar motsvarighet i verkligheten) ansluter sig med stor tvekan till guvernör  Bill Clintons (John Travolta) kampanj för posten som Demokraternas presidentkandidat 1992. Han gör det, då han hoppas att Clinton äntligen skall visa sig vara Den Äkta Varan. Vi får följa  Henrys, Bills , Hillarys (Emma Thompson), James Carvilles (Billy Bob Thornton)  göranden under de hektiska kampanjmånader som leder fram till segern på partikonventet och presidentskapet. Henrys upplevelser under denna period ställer honom till slut inför en moralisk skiljeväg .

Vad upplever då Henry som komplicerar hans val? En charmig presidentkandidat som inte har så väldigt mycket progressiva idéer, eller idéer överhuvud, men som har en avgjord talang att inför en församling av småfolk ge sken av att han i synnerhet månar om var och en av dem personligen. Och som därtill har den ovärderliga förmågan att intala sig själv samma sak. Clinton framställs som en  narcissist, i behov av ständig

 självbekräftelse, från en publik eller en kvinna, skit samma.  Han upplever en guvernörshustru, som, jämfört med maken, har större vyer, hjärna  och ambitioner – och som betalar ett högt personligt pris för att få sitta med på triumfvagnen och le förtjust. Om Bill är clintonfamiljens  Danton är Hillary  otvivelaktigt dess Robespierre, om man får tro filmen.

Framför allt plågas Henry av  behovet av att ständigt behöva sopa igen spåren efter Clintons sexuella lössläppthet. Det löste sig i alla fall till slut med den gravida barnvakten. Gennifer Flowers, hårfrisörskan som skall ha bedrivit telefonsex m.m. med Bill, klaras av med hjälp av trubbelfixaren Betsey Wright  (Kathy Bates) . Då i kampanjens sista halva en ny rivaliserande vit demokratisk riddare, starkt liknande Ross Perot (Larry Hagman) uppträder, måste man dock gräva (alltför?) djupt i vederbörandes förflutna för att hitta ett diskriminerande kokainmissbruk.

 

Det blir för mycket för Betsey Wrights känsliga samvete och hon skjuter sig.

Demokraten Nichols väljer efter stor vånda, och i strid med romanen, att låta Henry fortsätta med president Clinton.

Den här filmen ställer en rad ointressanta frågor . Den ställer t ex frågan om vem som valde rätt, hon som sköt sig eller han som gick med. Självklart är, som frågan är ställd, att hon som sköt sig gjorde rätt. Ty den verkligen och på allvar omfattar de liberala idéerna och  på allvar tror att USA har det bästa tänkbara politiska och ekonomiska system för deras förverkligande – ingenting tyder på att regissören eller  Wright tror något annat – gör klokt i att genast ta sig av daga, ty han/hon har inget annat att förvänta sig under resten av livet än besvikelser. Den Rätta Varan finns inte – det amerikanska systemet tycks i  varje fall inrättat för att se till att den aldrig når konsumenterna. Det måste vara det yttersta nederlaget för demokratin då den förvaltas av två högerpartier vilkas praktiska politik så till förväxling liknar varandra att valkampanjens huvudintresse till största delen kretsar kring kandidaternas personliga moral. Eller där de tilltänkta valmännens diskussion efter ett TV-framträdande mest avhandlar kandidathustruns frisyr.

Vi i Sverige har ingen anledning att förhäva oss. Om vi i något avseende står över den elektroniska medeltid som präglar USA:s politiska liv så är det bara emedan vi ännu inte hunnit dithän, trots att vi arbetar hårt på det med personval, mediakoncentration och allt.

Under veckan efter åklagarförhören bombade Clinton en oskyldig läkemedelsfabrik i Sudan och kränkte Pakistans luftrum för att missilbeskjuta Afghanistanskt territorium. Stora delar av tredje världens länder upprördes över dessa brott mot folkrätten. Tony Blair, som skulle ha stöttat  Clinton om denne så valt att bomba Westminster Abbey, var först med att hylla USA också denna gång. Vår utrikesminister mumlade i skägget (om hon haft sådant), något som närmast lät som ”OK, då”. Bildt och DN ropade förtjust på mera. Ett tag befarade man nästan att Clintons nya fälttåg skulle avleda folks uppmärksamhet från de frågor som sedan länge stått i fokus för det politiska intresset kring USA. Men våra media lät sig inte distraheras och fortsatte lugnt att debattera Clintons familjeliv och arten av DNA-materialet på Lewinskys klänning.

Filmen Spelets regler är, till skillnad från den nyligen visade Wag the Dog, bara ett nytt exempel på denna politiska ”hållning”. Den ställer inga frågor om det samhälle och de sociala och politiska strukturer som konstant ger vanligt folk skådespel i stället för bröd, underhållning i stället för makt. Den psykologiserar, individualiserar och ställer moraliska frågor. Den gör det, där den i stället bort fråga sig varför USA:s presidenter, oavsett partifärg och sexuell läggning, ostraffat år efter år kan få sätta på, inte bara enstaka praktikanter utan stora delar av världens folk, inklusive sitt eget. Den gör det i stället för att fråga till vems gagn man år efter år kör fördummande presidentvalskampanjer kring ovidkommande problem – för att sedan presidenten vid makten skall kunna föra en politik som utformats av kapitalets män i slutna rum långt borta från valmännens vardag. Eller vad man kan göra göra åt saken. Den ställer den moraliska frågan om politiker får göra som Clinton och Henry, i stället för den politiska om hur vi skall kunna hindra dem från att göra det. Spelets regler erbjuder ingen bot mot den amerikanska liberalismens grundsjukdom – den utgör bara ett nytt symptom därpå.

Den fråga vi bort ställa oss är hur vi skall undvika att gå samma väg som USA.

Dvs, bort ställa oss. Nu verkar det för sent för denna gången. Det tycks behöva bli värre innan det blir bättre.