Helgon och bedragare

 

Sant och falskt är egenskaper hos språket, inte hos tingen.

Thomas Hobbes (1588-1679) 

Inga talar sanning då det är något som de absolut måste ha.

Elizabeth Bowen, Irländsk romanförfattare 

 

                                                                                                                                   Bild: Frank Abagnale J:r idag

Låt oss alltså börja med att hålla fast vid sanningen. Att se den som den är, att säga den som den är, att finna sanningen, att tala sanning och leva med sanningen. Det är vad vi skall göra.

Richard M. Nixon i det tal då han accepterar nomineringen till presidentkandidat, Miami 1968

 

”Jag skall vara alldeles uppriktig mot dig!”. Livet har lärt mig att misstänka var och en som inleder ett samtal med mig på detta sätt för att vara en skojare. Om vederbörande därpå fortsätter med att hävda att han/hon alltid strävat efter att vara ärlig och göra rätt för sig, brukar min misstanke stegras nästintill visshet, samtidigt som jag blir övertygad om att sagesmannen själv sannolikt varit det första offret för sitt lurendrejeri.

Det brukar sägas, att man, för att bli en framgångsrik lögnare, först och främst just måste bedra sig själv. Är det så? Frågan kan belysas, om än kanske inte avgöras, utifrån ett par vitt skilda – och framgångsrika - levnadsöden som jag i dagarna haft nöjet att litterärt följa:

Birgitta Birgersdotter (1303-1373)[1]. Denna myndiga dam ur den yppersta svenska rådsaristokratin emottog enligt egen utsago under en stor del av sitt liv i trance personliga meddelanden från Gud, Jesus, Jungfru Maria, Johannes Döparen och diverse änglar. Genom att uppträda som språkrör för den högsta himmelska makten kunde hon erövra en del av dennas auktoritet och driva igenom sin vilja såväl i religiösa som i politiska frågor. Hennes gudomliga röst förtalte henne tidigt i karriären att hon för certifiering skulle vända sig till Sveriges främsta teologiska auktoritet, Mathias Lincopensis. Denne blev smickrad över att på detta sätt ha blivit rekommenderad av Gud personligen och stödde sedan troget äktheten i hennes uppenbarelser, till deras gemensamma båtnad.

 Idag har det blivit mycket svårt att på detta sätt åberopa uppenbarade gudomliga sanningar och därvid vinna auktoritet eller ens tilltro.[2] På 1300-talet var Guds Rike en politisk maktfaktor och därför på ett helt annat sätt en realitet för stora flertalet människor, inklusive de makthavande. Det var en verklighet man måste ta hänsyn till, även då budskapen därifrån gick en emot och man bl.a. därför var benägen att innerst inne tvivla på den som förmedlade dem.

Men att Birgitta för den skull var en skojare, så långt anses det än idag inte riktigt passande att gå.  Hon hade helt enkelt aldrig någon anledning att ifrågasätta sina visioner, eftersom de ständigt fördömde hennes motståndare och smickrade henne och hennes anhängare. Och det är bevisligen mycket svårt att effektivt vederlägga en person som påstår sig höra Guds och änglars röster för sitt inre öra, till och med svårare än om hon påstått sig kunna bota sjukdomar med utspätt vatten eller finna vatten med hjälp av en rönnklyka. Birgitta blev helgonförklarad 1391, och har så förblivit. Jag tror att detta säger något väsentligt om vad ett helgon är, och varför man alltid bör misstro dem. 

Det andra exemplet är från en modernare tid, 60-talet, och handlar om Frank Abagnale Jr, född 1948. Han var son en till en misslyckad, skattefifflande och ruinerad småföretagare i USA. Med hjälp av ett vinnande leende, snabb hjärna, en redan i tidiga tonåren ansenlig kroppslängd och ett grånande hår hade Abagnale redan mellan sitt sjuttonde och sitt tjugoförsta levnadsår lyckats inbilla världen att han var såväl trafikpilot, överläkare som biträdande distriktsåklagare. Under tiden lurade han till sig 2-4 miljoner dollar genom checkbedrägerier i alla USA:s stater och i 26 länder, inklusive Sverige, varifrån han faktiskt slutligen utlämnades till USA. Genom sin skicklighet och ihärdighet väckte han sådan beundran hos USA:s federala polismakt och J  Edgar Hoover att han snart slapp sin 12-åriga fängelseförvaring för att i stället arbeta för FBI som expert på dokument- och identitetsförfalskningar.  Idag är han en världsauktoritet och sannolikt miljardär på sin design av olika system för data/transaktionssäkerhet. Han utkom med sin bästsäljande självbiografi 1980, vilken ligger till grund för Steven Spielbergs aktuella film ”Catch me if you can”, f.ö. åter en filmtitel som bort vara fullt möjlig att översätta till svenska.

Man kan invända att greppet att jämföra ett helgon med en internationell storbedragare är, om inte kränkande, så i alla fall halsbrytande. Det skall erkännas att skillnader dememellan finns. Abagnale var ju en ”medveten” bedragare som arbetade för omedelbar snöd vinning. Birgittas rike anses ju inte ha tillhört denna världen – även om det definitivt tillhörde 1300-talets värld. Och, som sagt, hon var ju som man säger ”i god tro”.  Men utan tvivel är det likheterna som är mest intressanta. Att vi inte ser dem beror mindre på verkligheten än på våra genom generationer nedärvda fördomar om densamma. Det beror på vår benägenhet att moralisera i stället för att analysera. Dvs. att tillmäta frågan huruvida ett bedrägeri är ”medvetet” eller ”omedvetet” avgörande betydelse. Och på vanföreställningen att vi har förmågan att avgöra  denna fråga på annat sätt än genom en bedömning av slutresultatet av bedragarens verksamhet.

I stället bör vi lugnt utgå ifrån att bedrägeri i olika former är en omistlig och naturlig del av människolivets villkor, och att vi människor huvudsakligen skiljer oss åt genom den omfattning och skicklighet vari vi lyckas genomföra detsamma. Samt i vilken utsträckning vi lyckats hålla oss inom lagens råmärken vid vår hantering. Och, framför allt, genom nivån av våra ambitioner.

Såväl Abagnale som Birgitta inledde sina karriärer i späd ålder.  Birgitta, som var ett ”egensinnigt och viljestarkt barn” genom att manipulera sina målsmän till att lyda hennes nycker. Abagnale genom att köpa bildäck på bensinstationer med hjälp av  pappas bensincheckar för att sedan sälja dem tillbaka till mackföreståndaren för halva priset och sålunda i ett slag skaffa sig såväl kontanter som medbrottsling.

Båda lärde sig snabbt den grundläggande sanningen, att folk är beredda att svälja de mest genomskinliga fantasier eller lögner, så länge dessa är smickrande eller fördelaktiga för dem själva, och att härigenom snabbt göra dem man lurar till medförsvurna. Att inga talar sanning då det är något de gärna vill ha, och att de i samma situation också är beredda att ta andras med- eller omedvetna lögner för sanning. Att det kanske inte bara är av godtrogenhet som folk så lätt låter sig bedras, utan lika mycket genom att alla i viss mån är bedragare som fruktar att bli avslöjade men som någon gång kanske även längtar efter att bli det. Ty det är ingen sinekur att vara bedragare. Och ensamt, om man inte deltar i en subkultur och delar lögn med andra. 

Båda lärde sig snabbt att tron på auktoriteter – en stilig uniform, en biskopsmitra, en vit rock, en helgongloria – gör folk obenägna att ifrågasätta. Även en hund möter respekt då han går maktens ärenden, som Shakespeare så träffande uttrycker det[3]. Världen kanske inte vill bedras, men den föredrar definitivt risken att bli bedragen framför det omedelbara obehag man riskerar genom att ifrågasätta en person med världslig eller andlig myndighet. Därav viljan att i det längsta tro våra herrar om gott – sedan årtusenden utnyttjad av alla makthavare och celebriteter.  

Drivkrafterna – i den mån man kan sluta sig till andra människors drivkrafter – var i båda fall viljan till storhet, grandiositet, revanschlusta, oviljan att böja sig för ett samhälle som förmenat dem den storhet deras uppblåsta egon ansett som en naturlig rättighet. 

Och slutligen: båda blev till slut av makten internationellt certifierade och sanktionerade helgon, Birgitta genom den världsomfattande makt som Vatikanen stod för, Abagnale genom att i samarbete med den sekulära världsmakten USA bli en världsauktoritet på att försvara dess fundament, privategendomen. Och det är som ett modernt helgon han framställs i Spielbergs film, där han f.ö. själv medverkat vid manusförfattandet.

Visst är Frank Abagnales levnadsöde fascinerande och lärorikt även i sin filmversion. Det hade blivit ännu bättre om det sluppit att komma i  händerna på en filmskapare, vars kända böjelser för skildringen av ensamma och övergivna gossebarn i jakt på sina föräldrar, inte står Dickens’ efter, dock utan den senares litterära briljans i gestaltningen.

I sin rädsla för att mänskligheten skall riskera att lära sig något om världen och det samhälle som gör karriärer som Abagnales både möjliga och nödvändiga väljer Spielberg att psykologisera kring skojarens familjerelationer. Dessa skiljer sig knappast från miljoner andra samtida amerikaners och förklarar därför inte något av intresse.  Det är nog bra med familjepsykologi, men de flesta av oss skulle nog välja andra källor än Spielberg då vi önskar förkovra oss i den.

Och i Spielbergs världsuppfattning finns det inte utrymme till reflektion över den lätthet varmed en privat storskojare kan förvandlas från Saulus till Paulus i FBI:s tjänst – dvs. en institution som under J Edgar Hoovers ledning sedan många år agerat som en andra statsmakt, undandragen demokratisk kontroll, värnare av kapitalets oinskränkta makt och beskyddare av den organiserade storbrottsligheten. Från att ha stått vid sidan av samhället med sina storhetsdrömmar handplockades Abagnale således till en position ovanför detsamma.  I båda fallen utanför såväl dess gemenskap som dess kontroll.  I vilket avseende var detta en väsentlig metamorfos?

Spielbergs distans till de  amerikanska myterna  räcker inte till för att ställa sådana frågor, bara till att mot generös ersättning reproducera  samma myter på vita duken.


[1] Birger Bergh; Heliga Birgitta –åttabarnsmor och profet (Lund 2002)

[2] Om USA:s president ändå gör det sker det knappast för att vinna anhängare, utan för att stärka  moralen hos den kristna högern. Det finns nog ingen auktoritet ens inom den svenska kyrkans, eller Vatikanens, mest andligt avancerade elit som på allvar idag vågar hävda att de röster som dikterar  presidentens utrikespolitiska budskap ursprungligen kommer någon annanstans ifrån än olje- och krigsindustrin

[3] George W Bush torde varje kväll i sin aftonbön ha anledning uttrycka sin tacksamhet över att så är förhållandet.

Tillbaka