Om hjärntvätt, chips och demokrati

 

Ni ser på det hela taget demokratisk ut. Jag tror det kommer sig av att ni är lite fet, och det verkar ju redan i sig sympatiskt. Med demokratisk menar man något vänligt, dvs när man ser det hos en bättre herre – hos en hungrande är det snarare oförskämt.

Kalle till Ziffel i ”Samtal på en järnvägsstation” (Bertolt Brecht; Flüchtlingsgespräche; 1940-41)

 

Hjärntvätt talades det mycket om på femtiotalet och början av sextiotalet. Ofta med något överdrivna uppfattningar om vad som kan åstadkommas med hjälp av sådan.

Hjärntvätt är inga konstigheter. Det går faktiskt att under vissa gynnsamma betingelser, åtminstone för en tid, göra en hyfsad socialist av en högerman (eller vice versa, vad det nu skulle vara bra för). Förutsättningen är bara att man får obegränsad och exklusiv tillgång till vederbörande under några månader. I ideala fall som inspärrad. Under denna tid får han på inga villkor träffa några likasinnade. Han skall inte få för mycket mat. Han bör hållas i ovisshet om sitt framtida öde. Han skall inte få någon annan information utifrån än den du själv väljer att ge honom. Så fort han öppnar munnen för att säga något högersinnat informeras han bryskt (gärna handgripligt) om hur korkad han är och hur absolut ensam om sådana löjliga uppfattningar.

Varje tillstymmelse till självkänsla måste knäckas. För att få något som helst positivt bemötande måste han börja öva självkritik och ställa sig in hos dig. Varje dylik tendens uppmuntras, så att hans självkänsla återuppbyggs på en ny uppsättning värderingar och attityder. Snart kommer han att inse att det är både klokt och bekvämt och möjligt att tänka som sin gamla fiende, sin temporära överhet, dvs. som du. Var och en som gjort sin värnplikt känner igen mycket av det här.

Ett halvårs behandling under dessa betingelser skulle i tre fall av fyra kunna få t ex Per Ahlmark att tänka och låta som en Lars Ohly. Men troligtvis skulle Ahlmark rätt snart återfalla i sin gamla ideologi om han släpps ut och uppsöker sin gamla flock kring Bonnierhuset (men medge att det skulle vara roligt under tiden!). Det är inte helt omöjligt att man genom en kombination av hypnos och hjärntvätt skulle kunna få honom att dessförinnan skjuta Lars Leijonborg och kasta en bomb på Israels ambassadör. Men metoden är alltför osäker för att man skulle rekommendera den, och den kan, som Knutbyhändelserna antyder, mycket väl bakfyra. Och om man avser att börja öva hjärntvätt och hypnos skall man nog inte börja med folk som Per Ahlmark – ta hellre en person med mindre fasta övertygelser, t ex vilken ledande socialdemokrat som helst.

 

Richard Condon's kallakrigsroman från 1959, The Manchurian Candidate handlar om hjärntvätt.  Romanen uppfattades som så antisovjetisk att den under flera år självcensurerades i Finland. 1962 gjorde John Frankenheimer en ganska bra film på boken, med Frank Sinatra, Laurence Harvey, och Angela Lansbury i de viktigaste rollerna.

Den gången handlade det om hur nästan komiskt djävulska kommunister utnyttjade amerikanska f.d. krigsfångar, återvända från Korea, och en redan befintlig femtekolonn i form av en av fångarnas dynamiska moder, Sovjetagent, förstås, för att mörda USA:s president och ersätta honom med en hjärntvättad och hypnotiserad kommunistagent.  När Kennedy sedan mycket riktigt sköts ett år efter premiären, enligt uppgift av en i Sovjet hjärntvättad, totalt ensam galning, lades filmen följsamt i malpåse och har först i slutet på 80-talet börjat visas igen, bl.a i svensk TV.

Kanske skulle USA:s president helst ha velat lägga även den re-make jag såg i går i malpåse för ett tag: The Manchurian Candidate i regi av Jonathan Demme, han med  Lammen tystnar, Gift med maffian, Philadelphia m.m.

Psykologi och betingade reflexer är ute på bio. Numera görs ju det mesta med elektricitet och datachips, så ock i Demmes nya variant av filmen. Världskommunismen duger inte längre att skrämma USA-medborgare med. Exit kommunismen, in med ”terrorister, skurkstater, ex-kommunistdiktatorer, och samvetslösa storbolag”, förkroppsligade av krigsleverantören Manchurian Global Company.  Det viktigaste är att det föreligger ett hot, med vars hjälp folk kan skrämmas till lydnad.

Nu är det inte längre på Koreanska halvöns skogsklädda kullar som USA försvarar demokratin. Scenen är förflyttad till öknen i Kuwait, dagarna före operation ”Desert Storm”, där en pansarpluton på spaningsuppdrag varit försvunnen i tre dygn, sedan den letts in i ett bakhåll av sin civila ”contractor”.

När alla utom två stupade återvänder till huvudstyrkan har de blivit försedda med artificiellt minne i form av ett chip under nackskinnet i ett hemligt laboratorium av oklar belägenhet. Enligt detta minne har sergeanten Shaw räddat hela plutonen under en lång ökenvandring på fientlig mark. Shaw får Kongressens hedersmedalj, och eftersom hans ambitiösa mamma, en våldsamt överspelande Meryl Streep, är senator (och sponsrad av Manchurian Global), sitter han snart i vinnarhålet för en vicepresidentpost, ett hjärtslag, eller snarare krypskyttsskott, från Vita Huset.

Som en kritiker en gång uttryckte det: ”Mr Condon tillåter aldrig verkligheten att alltför mycket tynga läsaren”.  På det tekniska planet har Demmes film avlägsnat sig ytterligare från verkligheten, genom att förlita sig på inopererade minneskretsar i stället för hjärntvätt och hypnos. Men samtidigt har den kommit tillräckligt nära verkligheten på det politiska planet, för att möjligen  väcka ett visst obehag hos såväl vinnaren som förloraren i presidentvalet nyligen. Likheterna med Dick Cheneys Haliburton, Condi Rice´s Chevron, familjen Bush´s Arbusto Oil och förbindelser med Bin Ladenfamiljen, Hillary Clintons sociala patos och utrikespolitiska aktivism, John Kerrys taktiska poserande som krigshjälte är bara alltför påtagliga. Till skillnad från Michael Moores Fahrenheitfilm gör denna film knappast någon skillnad mellan Demokrater och Republikaner  i sin kritik.

Fortfarande är det långt till dess att de myter avslöjats som gör att amerikanska filmer utan att väcka allmänt löje, som här, kan framställa olika överfall på främmande folk och nationer såsom patriotiska handlingar i demokratins, framåtskridandet och välståndets intresse. Fortfarande tror en majoritet av amerikanerna (och därmed svenskarna) att Japan oprovocerat överföll USA i december 41, att Hiroshima och Nagasaki atombombades för att får slut på kriget och rädda amerikanska liv, att USA gick in i Västeuropa 1944 för att bekämpa nazismen, att Nordvietnam överföll USA i Tonkinbukten 1964, att man först efter den 11 september 2001 bestämde sig för att ta kontroll över Afghanistan, att USA intervenerade i Kuwaitkriget för att säkra demokratin och försvara landets nationella oberoende, att man startade om Irakkriget 2003 eftersom man inte litade på FN:s vapeninspektörer – när det troligen var just emedan man litade på dem som man vågade gå till anfall.

Och man ställer sällan frågan hur i hela friden USA:s president på bara sex veckor efter den 11 September kunde färdigställa de 345 sidorna lagtext i Patriot Act, som i realiteten upphäver de flesta fri och rättigheter den anser sig försvara (inom och utom Amerika), och lägga fram den för en förlamad och motståndslös kongress.

Fortfarande, efter 50 år, minst lika många anfallskrig och statskupper och berg av sk collateral victims kallar sig USA, utan att dra på munnen, ”this great nation”. På något sätt kommer hotet mot USA, i Demmes, som i Frankenheimers film och Condons roman, alltid utifrån, även då allt tyder på att USA inte bara är omvärldens, utan också sin egen, värste fiende.

Demmes film, liksom t ex Moore´s Bowling for Columbine, framhäver dock en viktig punkt – den som idag härskar i USA gör det genom att hålla befolkningen i fruktan och otrygghet.

Den döljer däremot det viktigaste – det finns inget kavalleri ( t ex i form av FBI) som kommer och räddar den hjälte som går till kamp mot systemet. Den som efter senaste valet politiskt styr landet har bakom sig såväl kongressens båda hus, Högsta Domstolen, och storbolagen inom materiell och andlig produktion. Samt 30 % av röstberättigade amerikaner, varav 46 % enligt senaste opinionsundersökningen anser det berättigat med tortyr då det gäller araber.

Vi skriver idag den 14 november 2004. Det är på dagen 90 år sedan Enver Pascha, ungturkarnas ledare, förgäves manade folken i Mellanöstern att resa sig i ”heligt krig” mot brittiska och franska kolonialherrar. Idag kommer det nog att bli en strålande senhöst- eller förvinterdag här i Södra Sverige. De sista trattkantarellerna ruttnar just bort i skogen härintill. Och i Falluja, tre-fyra timmar bort om man flyger, ruttnar liken på gatorna. Liken har enligt uppgift just räddats för demokratin och undan kaos. Det har skett på uppdrag av den av de två möjliga miljardärer –han i olja, inte den i ketchup - som Förenta Staternas befolkning valde till företrädare häromveckan.

De som styr USA behöver inga datachips inmonterade under skinnet för att föra den politik de gör. Det är chipstillverkarna själva som sitter vid makten.

Tillbaka