Tillbaka

 

Att växa upp

Det vanliga livet är ganska invecklade grejor. (Harvey Pekar; författaren bakom seriealbumet American Splendor)

 

Boyhood skildrar pojken Masons, uppväxt, dvs från 6- till 18 årsåldern - visat i nästan realtid, dvs 165 minuter. Risken finns att  en sådan berättelse skulle få en alltför hög igenkänningsfaktor. Ty vem har inte själv genomlidit 6-17-årsåldern?

 Masons uppväxt till ung man skedde dock, närmare bestämt, mellan senaste sekelskiftet och nutid i Östra Texas, vilket kan man tycka skiljer sig avsevärt, t ex från 40-50-talets Södra Småland. Texas har sedan länge haft USA:s största befolkningstillväxt. Delstaten var relativt förskonad från det tidiga 2000-talets ekonomiska recession, bl a beroende på stor andel av USA:s försvarsanläggningar och hithörande industri. Befolkningen är till cirka 37% spansktalande. Andelen invånare med afroamerikansk bakgrund är så låg som 4% även om denna andel numera snabbt växer och t ex i Houston, där en del av handlingen utspelas, ligger över 24%. Cirka 1,7 av statens 25 miljoner invånare är s k illegala immigranter. Politiskt är Texas urbota reaktionärt.  Denna stat har de senaste decennierna verkställt omkring hälften av alla dödsdomar i USA.

Fast Texas demografi, ekonomi eller politik bekymrar varken huvudpersonen Mason eller Samantha - Masons ett par år äldre syster - så mycket, ty deras problem är i allmänhet små, men svåra. Ej heller, vad det tycks, filmskaparen Richard Linklater i denna film. Ur denna synpunkt skulle Boyhood i stort sett kunna ha gjorts i Södra Småland på 50-talet. Linklater är annars en sydstatare med demokratiska böjelser och har i tidigare filmer visat detta - t ex i Fast Food Nation, (2006; visad i svensk TV) som inte så mycket handlar om texasbornas ohälsosamma diet som om hamburgerindustrins gangstermetoder och exploatering av rättslösa invandrare söderifrån. Han tillhör sedan länge eliten bland USA:s "indiefilmare", tillsammans med t ex John Sayles (Matewan, Lone Star), dvs konstnärer som helt eller delvis skriver, regisserar och distribuerar film utanför de stora bolagen.

Boyhood har mest bekymmer för resten av Masons WASP-familj på dekis, dvs vid filmens början mamman Olivia. Hon och pappan (Mason S:r) råkade alltför tidigt bli med Samantha. De måste gifta sig - vilket var lika tillrådligt i Östra Texas´ bibelbälte som i Smålands på 50-talet. Mason J:r kom sedan till, då de dumt nog valde sängen som lokal där de ville ta ett sista farväl av äktenskapet. Fadern föreföll i början att ha en liknande inställning till föräldraskap som ordinära hankatter och for till Alaska för att förverkliga sig själv och bli en ny Bob Dylan i exil. Han hade  nämligen upptäckt att äktenskap inte var lika romantiskt och stimulerande som  förälskelser.

Att Mason S:r så länge hade barnasinnet kvar gjorde dock honom mera attraktiv i barnens (och publikens) ögon. Detta eftersom han vid de enstaka tillfällen, då han hälsade på, kunde umgås med dem nästan som en äldre kamrat med körkort i stället för att som stackars Olivia nödgas  koncentera sig på att försörja och hålla ordning på dem. Ty att vara ensam ung självförsörjande mor i Texas var inte så roligt. Detta även om den rejäla, fast något bitchiga, mormodern kunde hjälpa till efter deras flytt till Houston. Hon stödde ekonomiskt Olivias (så småningom framgångsrikt) återupptagna studier, som skulle hjälpa henne att och hennes barn att återuppstiga till den medelklass familjen urprungligen kom ifrån.

Behovet att arbeta och av barnpassning inskränkte dessvärre för Olivia utbudet av nya, villiga karlar, vilket medförde att hon gick på ett par ordentliga minor. Det verkade ha varit svårt att få tag lediga karlar som uppförde sig mot  barnen, som inte slog henne eller söp, ibland båda delar. Till slut gav hon upp karlar helt, påstod hon. Dessutom hade hon nu fått inkomst som lärare.

Fadern, Mason S:r, hade under tiden stadgat sig, blivit försäkringstjänsteman, gift om sig förståndigt, fått fler barn och försonats tillräckligt med Olivia. På olika sätt erbjuder han och Olivia trots allt någon slags trygghet, som barnen ännu en tid behöver.

Egentligen är huvudpersonens, Mason J:rs, liksom systerns, med nödvändigtvis korta c.v. inget att skriva hem om, ty den är i stort sett densamma som pojkar i otaliga amerikanska filmer uppvisar: börja skolan, ibland mobbas, gå på High School, vara lat och/eller måttligt studiebegåvad. Få fet hy, större näsa och mörkare hår. Utveckla visst intresse för musik, film och foto och lite lättare droger. Fundera över livets mening, utan att komma på något nytt i ämnet. Hjälpa Mason S:r att stötta Obama i valet 2008. Försöka göra intryck på flickor. Nästan få skäggväxt och börja likna sin far. Lämna hemmet och börja college långt hemifrån. Olivia känner samtidigt befrielse och att livet vid c:a 42 är förbi, säger hon. Men vad vet en 42-åring?

Idén att följa en fiktiv, uppväxande individ genom åren - och ofta under längre tid än  här - är förstås inte något helt originellt uppslag för en spelfilm. Att dokumentärt följa uppväxande individer under åtskilliga år  har också gjorts - med framgång, t ex av Rainer Hartleb i Jordbro. Det originella med Boyhood, påpekas det unisont, att samma skådespelare uppträder i filmens 12 episoder under 12-13 år, vilket i synnerhet för barnskådespelare självfallet innebär att de under tiden hinner ändra utseende och växa till sig även som personligheter. De förändras ständigt men personagerna behåller bättre sin identitet än om barnskådespelarna som i vanliga biografiska spelfilmer skulle bytas ut upprepade gånger. Den bonuseffekt som man uppnår  kan bli att publiken tidvis glömmer att filmen inte är dokumentär och att dialog och beteenden inte ens för ett ögonblick är improviserade utan strikt bygger på färdigt manus.

En del av oss har säkert någon gång hållit föredrag. Därvid har det säkert hänt att  en mötesarragör eller åhörare efteråt kommenterat talet ungefär så här: "Nja...det var verkligen en nyttig genomgång..". Är vederbörande vänligt sinnad tillägger hen inte: "...av sådant som vi redan visste". Om talarens självförtroende är större än hens lyhördhet  kan hen välja  att uppfatta denna recension som en komplimang - inte som en belevad gäspning. Richard Linklater's Boyhood är såtillvida en nyttig genomgång av en barndom i Texas vid senaste sekelskiftet.

Det kan förutsättas att filmer gjorda på detta uttänjda sätt inte uppträder så ofta i vårt föränderliga samhälle. En förutsättning är att filmskaparen har makt och medel att hålla ihop en ensemble under lång tid.  Detta är inte allom givet, även om man som Linklater är far till ett av barnen (Samantha) och bor i samma stat som många medverkande.

Man kan tycka att det vore förspilld kraft att använda 12 år för att åstadkomma en film, som man framför allt minns för att den tog så lång tid att göra och i någon mån för att det tog så lång tid att se den. Det gjordes under samma period åtta Harry Potterfilmer med samma uppväxande skådespelare i titelrollen, vilket gav långt större ekonomiskt utbyte - om än inte konstnärligt - än vad Boyhood kommer att ge. Linklater må ha lite rätt då han själv säger om sitt verk: "Det handlar om de små saker som inte platsar i en film. Jag sade en gång: Det här är sådan skit de skär bort ur filmer."

Dessvärre präglas allt för många filmer av att man av kommersiella skäl huvudsakligen visar det som inte klipps bort, d v s blodigt våld, kriminalitet, stormande förälskelser, knalleffekter, biljakter, skörlevnad - dvs sådant som det tack och lov för de flesta av oss finns mycket litet av i tillvaron. Boyhood är tillräckligt spännande för mig, även då den i stället visar de "bortskurna skitsakerna".