Tillbaka

 

 

SVT:s Blå Ögon

 

 

SVT har under vintern sänt Blå Ögon, en mer eller mindre politisk thrillerserie i tio entimmarsavsnitt. Dess handling tänkes utspela sig i Sverige under en  skickelsediger förvalsvecka vid mitten av 2010-talet. Framgångarna för serier av liknande slag i svensk och dansk TV - Borgen, Bron  - gjorde väl projektet oemotståndligt. Föga kunde väl seriens huvudförfattare, Alex Haridi, ana att verkligheten efter valet 2014  till denna grad skulle komma att emulera hans synopsis.  Dramat i båda var detsamma, om - om än uppskruvat en snäpp för att bli TV-mässigt.

 

I Blå Ögon regeras Sverige (på pappret) av Samlingspartiet  - ett av flera gamla namn på Moderaterna, ett nyligen ansiktslyft moderatliberalt parti med efterhand uppenbart bibehållna nära förbindelser med det  s k Näringslivet. Det senare förkroppsligas av företagsimperiet Indahl, inför vilket statsministern står med mössan i näven, då styrelseordföranden hedrar Rosenbad med sitt besök. Samlingspartiets officiella ideologi formuleras inte längre av dess kongress, dess ordförande eller verkställande utskott, utan  av en kvinnlig Schlingmann med avgörande inflytande över partiets mesige ordförande.

Det är svårt att veta om det är av dramatekniska, utrymmesskäl - eller om det helt enkelt är manusförfattarens uppfattning om en Svensk politisk verklighet - att ingen "anständig" opposition mot Samlingspartiet syns till i Riksdagen, ej  heller i samhället i övrigt. Exempelvis tycks Socialdemokratin, vänstern eller arbetarrörelsen inte skådas av dessa Blå Ögon. Endast kan den, som spetsar öronen ordentligt i slutet av sista avsnittet, förnimma en  bakgrundröst, som på TV meddelar att något som kallas "Arbetarpartiet" med marginal blivit klart största parti vid valet. Samlingspartiet behöver alltså nu förstärkningar - gissa av vem?

 

Oppositionen står, enligt egen utsago, det "folkligt" rasistiska Trygghetspartiet för. Partiet lider dock av växtvärk på grund av ett okontrollerat inflöde av högeridioter. Partiet har, trots sin verserade ordförandes proklamerade försök till "nolltolerans  mot extremism" misslyckats i försöken att framstå som anständigt. Man drabbas därför av ständiga återfall i spontana fysisk och digital huliganism (j f r Dr Strangelove aka Merkwürdigeliebe aka Verner von Braun), av nättroll och twittrare . Man har fullt sjå med att försöka hindra sina medlemmar från att alltför mycket utåt exponera sitt allt dominerade drag av främlingsfientlighet, som samtidigt är TP:s dominerade drivkraft och attraktion.

TP vill, trots sina gamla fascistiska reflexer, erövra/befästa sin plats i Riksdagen - men  bojkottas officiellt ännu av "anständiga" partier, bl a av det regerande Samlingspartiet, där motståndet uppenbarligen är vacklande - såväl hos  ledning som gräsrötter. Valet ger med    11 % TP äntligen dess vågmästarställning, som Samlingspartiet omedelbart inbjuder  till hemliga förhandlingar om. Föga överraskande har det visat sig krylla av  TP-femtekolonnare i Samlingspartiets ledning.

Att Blå Ögon är en ovanligt relevant och sevärd produktion av SVT kan alltså ingen förneka. Med hänsyn till att manusförfattarna måste ha skrivit det mesta åtskilliga månader före hösten 2014 kan man tycka att överensstämmelsen är slående, åtminstone beträffande de parlamentariska problemen runt septembervalet, vilka utlösts av  Sverigedemokraternas opinionsmässiga framgångar. Seriens första avdelning tycks sluta med att rasistpartiet med lock och pock och med hjälp av  Samlingspartiet förskaffar sig ett rejält in flytande över regeringspolitiken.

 

Det framgår inte av ovanstående beskrivning,  men den som av en politisk thriller kräver ett visst mått av mord, våld och andra perversioner går definitivt inte lottlös från Blå Ögon.

TP-partiet sysslar visserligen mest med verbalt våld, då medlemmarna håller sig någorlunda nyktra. Några järnrör syns inte till. Men våldskvoten fylls mer än väl av den hemliga, diminutiva terrorsekten Veritas, som snarast betraktar TP-folket som trasproletära, lealösa, liberala kretiner.

I spetsen för sekten står det blåögda, psykopatiska radarparet, komvuxläraren Gustav och Lidingöbratten Matthias. Veritas präglas av en ovanligt glödande antisemitism och kallar i sin esoteriska retorik Sverige för en judestat.  I sina utåtriktade budskap framträder Veritas  däremot som ett vänsterparti, med undantag av V knappast skulle gå löst på en vårdkapitalist med televiserade nackskott eller under kontorstid på Stockholmsbössen med automatvapen och sprängdeg. Veritas verkar, definitivt till skillnad från vänstern, att ha nyttiga försänkningar inom polismakten och SÄPO, vars reala förlaga av gammal tradition och av egen böjelse anser sig bekämpa en "vänsterextremism".

Som om Veritas terroristverksamhet inte skulle vara nog, verkar Den Verkliga Makten  (enligt antydan av statsministen i ett klarsynt ögonblick) förfoga över en/flera mordpatruller som på det mest professionella och blodiga sätt städar undan för Indahl misshagliga element kring regeringen, utan att detta alltför mycket tycks engagera polis eller säkerhetstjänst.

Till slut går våldsamheterna i Blå Ögon så långt, att man nästan saknar vårt realt existerande Sverige, där storkapitalet i vardagslag nöjer sig med att skandalisera, hota och/muta/köpa över folk som står i vägen - bl a med hjälp av sin omskrutna fria press, som f ö är påtagligt icke-existerande i serien:

 Att folk spränger dörrar, innan de ens kontrollerat om de är låsta, brukar passa bäst i farser. Att krossa skallen på en småtting bara för att kunna norpa hens slickepinne är också överdrivet grymt och improduktivt. Att, som i Blå Ögon, på ett offentligt möte skjuta ihjäl en kommunalpolitiker, som motsätter sig en mineralbrytningskoncession är också bokstavligt talat ett over-kill - grisigt, bullrigt och ovärdigt en klass, som förfogar över så stora resurser av annat slag och därtill över en lydig politisk klass. Men för att tillfredsställa en dramapublik, vars adrenalinberoende överstiger deras politiska intresse fungerar sådant ofta,  även om realismen blir gravt lidande på kuppen. D v s i en medievärld som regeras av antal tittare, lyssnare eller klick.

Vad beskrivningen av de ledande i Alliansen och Sverigedemokraterna beträffar blev den politiska porträttlikheten, trots dessa blodiga töntigheter, till slut så pass påtaglig att serien Blå Ögon måste framflyttas till efter valet i september. Dess innehåll har ändå, sedan den kom igång, hittills genererat cirka 900 ettersura kommentarer på Flashback - SD-trollens vattenhål/ latrin.

Strängt taget borde  Sverigedemokraterna dock inte beklaga sig. För dem har hittills all uppmärksamhet, oavsett art,  inneburit en uppmuntran. Att deras ledare i Blå Ögon, även mellan skål och vägg, porträtteras som de opportunistiska, inskränkta, men ändå delvis mänskliga rasister de är, innebär för de flesta människor inget graverande avslöjande - tyvärr är det just detta drag, som för de flesta av partiets valmän utgjort dess största attraktion. Att SD till varje pris vill komma in i den parlamentariska borgerlighetens värme för att få gehör för sin vedervärdiga politik är också för de flesta självklart.

De som framför allt borde ta anstöt av Blå Ögon är Allianspartierna - eftersom seriens motsvarande formation, trots sina omtalade höga principer, till slut accepterar rasisterna som parlamentarisk  (öppen eller dold) samarbetspartner och därigenom med ett par månader föregrep vårens utveckling. Det var nog endast Mattias Karlssons öppna och övermaga utfästelse att fälla varje regering som inte skär ner flyktinginvandringen, vilket via decemberöverenskommelsen mellan de rödgröna och Alliansen något skulle fördröja anpassningen till SD:s politiska huvudagenda. D v s intill dess att åtminstone merparten av  Alliansen  under lämplig förevändning har hunnit uppsäga Decemberkompromissen med de Rödgröna och kratta manegen färdigt för en  politik mot flyktingar och EU-romer som efterliknar den danska och norska.