Tillbaka

 

Irak – testosteronöverskott eller oljebrist?

 

Henri-Georges Clouzot gjorde 1953 den klassiska spelfilmen ”Fruktans lön” om några panka lastbilschaufförer, som på 30-talet måste försörja sig på att i Sydamerika rädda ett oljebolag, genom att under tidspress på usla vägar och med dito fordon frakta flytande nitroglycerin över bergen för att täta till ett brinnande borrhål. Spänningen låg i hur många och vilka som skulle flyga i luften innan filmen var slut.

2004 försörjer sig en grupp USA-ockupationslegosoldater i Bagdad enligt  Kathryn Bigelows sedermera sexfaldigt Oscarbelönade film,  The Hurt Locker, på att desarmera de sprängladdningar, som anonyma, irakiska motståndmän otacksamt nog här och var har planterat i ockupanternas väg. Även här anses spänningen ligga i hur många och vilka som skulle flyga i luften innan filmen var slut. Därmed har man egentligen sagt det mesta om handlingen. Utom att alla tre i desarmeringsgruppen överlever, så ni behöver inte oroa er för det, om ni måste se filmen.

Fast i båda fallen handlade det i grunden om att säkra oljekällor åt USA.

Göran Everdahl, som tyvärr inte hade fått förmånen att på förhand läsa denna krönika före sitt biobesök, rycktes därför uppenbarligen med: The Hurt Locker är ”… en iskallt spännande thriller. I långa stycken sitter man som publik bokstavligt talat andlös” säger han i TV1.

Det har gått minst 50 år mellan de tidpunkter så jag såg Clouzots respektive Bigelows film. Till skillnad från Everdahl och åtskilliga andra recensenter har jag under tiden kommit över mitt värsta adrenalinberoende. En med åren tilltagande oförmåga, för att inte säga ovilja, att känna just det en regissör/producent alltför uppenbart uppmanar en att känna, kan därvid spela en roll. För min del räcker det numera med kicken från skrapningen av ett par trisslotter, omröstningarna i Robinson, eller Let´s dance, där det avgörs vem som för veckan skall elimineras. Jag bara blir bara trött av ett övermått av känslor och spänning på film eller på sport- skäll- eller gråt-TV och sitter snarare otåligt och väntar på att man äntligen skall komma till saken.

När det gäller filmiska skildringar av krig, till skillnad från t ex läktarvåld, anser många att orsakerna bör höra till saken. Inte minst då det gäller ett krig, där USA på medvetet lögnaktiga grunder och oprovocerat invaderat ett land där man till priset av 4709 stupade soldater (per mitten av april) dödat 1,4 miljoner invånare och fördrivit miljoner på flykt.

Filmer som The Green Zone och In the Loop erkände åtminstone att USA och England invaderat och ockuperat Irak på lögnaktiga grunder – dock utan dra de enda anständiga politiska slutsatserna – att invasorerna omgående bör ta hem sina trupper, betala biljoner i krigsskadestånd, bura in de ansvariga på säkert ställe –och kasta bort nyckeln.

Men orsakerna till kriget och konsekvenserna av detsamma hör enligt enligt vissa recensenter numera inte längre till saken.  Man kan visserligen medge att, när det gäller Irakkriget, må politiska och ekonomiska faktorer spelat en viss roll för att utlösa det. Men krig är kanske, som den aktuella filmen påstår i sin ingress, egentligen en drog och inte längre, som vi trott, en förlängning av politiken med andra medel? Eller, som Bigelow brukar antyda, är benägenhet för krig och våld en defekt som häftar vid den manliga kromosomuppsättningen och inre sekretionen?

Irakkriget har uppenbarligen för somliga blivit historia medan det ännu pågår, och preskriptionstiden för däri begångna krigsförbrytelser anses redan på förhand passerad. Nu gäller det att se framåt! För detta krävs nya filmiska diskurser:

”Detta är inte en film som försöker skildra Irakkrigets politiska dimensioner…” anser nämligen Everdahl vidare beträffande Bigelows film. Han verkar snarast lättad över att filmen tycks avfärda angriparens politiska/ekonomiska motiv som i sammanhanget inaktuella. Och han är därtill inte ensam om denna känsla.

George Packer angav i The New Yorker tidigt samma ton och inledde en uppsjö av hoppfulla kommentarer till filmen:

“Framför allt är detta en irakfilm med ett begränsat ärende och utan några uppenbara politiska motiv…. Irak kan nu (under Obama som avlöst Bushhögern och flyttar trupperna längre österut, min anm.) bli ett verkligt krig, inte en symbol för en allt överskuggande ondska – ett krig som ger upphov till filmer som bara försöker att vara bra filmer i stället för stora proklamationer”. Dvs inga ytterligare Michael Moore’s, eller ens Oliver Stone’s, göre sig besvär. Nu kan vi strunta i historien, även den mest färska. Och, som sagt, vända blicken framåt – om vi ännu lever.

Strage i DN ansluter sig i grunden till samma värdering, men hittar dessutom en subtil ”politisk tvetydighet som gör filmen starkare”. Som när alfahannen, sergeant James, som desarmerat 873 bomber, sitter i ett mörkt rum och lyssnar på det George W Bush-kritiska metalbandet Ministry. Jag skulle säkert ha gjort vågen inför en så kraftfull markering, om jag bara vid tillfället identifierat musiken.

Everdahl har fel, då han hävdar att The Hurt Locker inte skulle gestalta Irakkrigets politiska dimensioner. Strage har fel, då han karakteriserar filmens budskap som ”politiskt tvetydigt”.

Om man skulle ha tvivlat var filmen står politiskt borde man begrunda en nyckelscen i dess slut:

En irakier nalkas över en öppen plats och försöker desperat påkalla de amerikanska truppernas uppmärksamhet. Han har av sina inhumana landsmän mot sin vilja iklätts 5-10 kg sprängdeg med tidsinställd utlösning. Den första impulsen bland amerikanerna var att skyndsamt bege sig så långt som möjligt från den stackars bombmannen. Denne är helt naturligt förtvivlad, vill ha hjälp och ropar:”Stanna kvar! Gå inte bort!”.  

Jag medger att det förvisso hade varit orimligt, och alldeles för sent, att be stackaren att, i stället för att söka hjälp hos ockupanterna, reflektera över att såväl bomber och desarmeringsexperter kommit in i landet först med dem. Knappheten om tid kan däremot knappast den som skrev in scenen åberopa. Ty i en enda bild sammanfattas här den nuvarande, för populärt bruk gångbara västimperialistiska definition –hos USA såväl som hos DN-liberaler – av den ”beklagliga situation” som skall legitimera fortsatt närvaro av ockupationsmakten – inte bara i Irak utan i Mellanöstern och i hela världen: USA påstås inte söka egna fördelar och bedriver ingen territoriell expansion – den är på sin höjd en oönskad biverkan. Dess armé bekämpar inte en nationell rörelse mot en ockupation, utan en illegal, politiskt icke definierbar ond makt – en inhumanitär terrorism. Denna definition av krigets orsak och syften har USA över förväntan lyckats sälja till de styrande i den rika delen av världen, varvid för köparna pris och bekvämlighet torde vara mera avgörande än dess kvalitet.

Vad gäller huvudfrågan ”Varför är vi i Irak?” (eller Vietnam, Afghanistan plus c:a 160 ytterligare länder) råder i denna film ingen tvekan, även om Mark Boal, filmens manusförfattare och f.d, US-armyinbäddad journalist i Irak, vägrar att explicit ta upp den: USA har ju ett globalt ansvar, och inte bara rätt, utan också skyldighet att intervenera, där man anser det lämpligt. USA agerar inte politiskt utan av nödvändighet – i enlighet med landets ”manifest destiny”. Man kan säga som Sveriges utrikesmister Nilsson efter USA:s första bombardemang (då som liksom nu på falska grunder) av Hanoi 1965: ”Jag beklagar att USA har ansett det nödvändigt att vidta denna åtgärd”

Man kan till och med Bigelow kalla Irakkriget för ”en beklaglig situation”, så länge man till slut ändå säger som hon, när hon tackade för sin Oscar 2010:

"Jag vill bara tillägna filmen de kvinnor och män i krigsmakten som dagligen riskerar sina liv i Irak, Afghanistan och runt hela världen.”  Publiken förutsättes, liksom de folk som utsätts för USA:s humanitära, ofta handgripliga,  omsorger, att dela hennes tacksamhet. Att i en diskussion om USA:s globala strävanden ifrågasätta denna i Bigelows kretsar självklara världsbild skulle vara lika malplacerat som i vatikankonsiliet ta upp frågan om Guds existens.