Tillbaka

Orsak, betingelse, slump eller Öde?

..och när det talas om Ödet, kommer han i stället att namnge personer.

(Bertolt Brecht om en ideal revolutionär)

 

Det har ofta sagts att allting i världen på ett eller annat sätt står i förbindelse med alla övriga ting.  Något ligger det säkert i att Varat är ett och odelbart. En av mina och V I Lenins gurus, G V Plechanov, lärde oss därtill en gång att världens enhet närmare bestämt beror på att den är materiell. Det tror jag på, även om jag inte ännu inte funnit det bevis som en gång för alla skulle övertyga hela världen om jag har rätt. 

Satsen om att allting hänger samman gäller i alla fall för personer, vare sig man önskar det eller inte. I Fred Schepisis tänkvärda film,  Six Degrees of Separation (1993), får vi, om vi inte tänkt på det förut, lära oss att varje människa via högst sex andra personer indirekt är relaterad till varje samtida annan person. Blotta tanken att jag skulle känna en person, som känner en person som….etc. som känner t ex George W Bush eller Tony Blair, och än värre vice versa, får det att krypa i hela kroppen, stänga av telefonen, låsa in mig och att leta efter ett säkert gömställe.

Men man behöver ju inte gå in på personligheter.

Den mexikanske regissören Alejandro González Iñárritu har nu sedan sekelskiftet nedkommit med tre betydande och flerfaldigt prisbelönta filmer som tillsammans utgör en ”Dödstriologi”: 1) Älskade hundar, 2) 21 gram och nu 3) Babel. En Oscar verkar vikt för Iñárritu och/eller hans ständige medförfattare Guillermo Arriaga efter den senaste filmen. Inte minst har svenska filmkritiker, vilka i regel går i stim, relativt mangrant denna gång gått i spinn av förtjusning.

Man skall ju aldrig ändra på ett vinnande spel. Detta har Iñárritu uppenbarligen tagit fasta på. I film nr 1 är det en bilolycka, som av en slump griper in i ett antal tidigare orelaterade (Se dock ovan!)  personers liv på ett ödesdigert sätt. I film nr 2 är det å andra sidan en bilolycka, som av en slump griper in i ett antal tidigare orelaterade personers liv på ett ödesdigert sätt. I den aktuella filmen är det däremot ett par marockanska pojkars lek med ett jaktgevär, som så när dödar en amerikansk busspassagerare, vilket av en slump griper in i ett antal tidigare orelaterade personers liv på ett ödesdigert sätt.

Man behöver inte vara alltför konspiratorisk för att av dessa tre filmer dra slutsatsen, att Iñárritu har något på hjärtat, som han vill säga oss, eftersom han upprepar sitt tema gång på gång.  T ex, just av en händelse, att allting hänger ihop. Det köper vi som sagt. Det finns dock minst två slutsatser vardagsfilosofin kan dra av denna hans ej helt purfärska insikt, eller låt oss försiktigtvis säga åsikt. Åtminstone skenbart motsäger slutsatserna varandra.

1)     Varken ting, individer eller samhällen är autonoma öar eller atomer. Vi, och tingen med oss, ingår alltid i ett sammanhang. Våra handlingar, eller vårt icke-handlande, får därmed alltid konsekvenser, ibland stora, men oftast mindre, eller näst intill försumbara. Detta även i sammanhang som vi kanske inte hade en aning om. Men att vi lever i världen innebär att vi medvetet kan påverka den, t ex via politisk verksamhet, och det vill, och måste, de flesta människor värda namnet. De som tror så, kan till och med bli revolutionärer. Tyvärr tycks inte alla av dem allvarligen tro på, vad de påstår sig tro på allvar.

2)     Eller: Även om vi allesammans är oupplösligt förenade med omvärlden och medmänniskorna vet vi ju så litet om dessa. Omvärldens inflytande på oss är därtill oändligt mycket större än vårt inflytande på världen. I praktiken drabbar oss den senare därför tillsynes slumpvis, eller om man föredrar det, som vårt Öde.  Att medvetet bedriva verksamheter syftande till att förändra världen vore i så fall naivt och skadligt. I synnerhet sprids denna syn på politisk verksamhet (hos andra) av dem, vars politik redan är den förhärskande. Det är bl. a den föregivna grundtanken hos alla reaktionärer. Men, som alla vet, brukar den dock tyvärr inte alltid hindra sådana från att göra politik.

 

Iñárritu låter således slumpen, eller Ödet, vara det som alltid tycks utlösa den kedja av händelser som utgör hans filmers handling. Utan tvivel är det ett subjektivt val, men ett som speglar en världsåskådning. Visst kan man berätta en historia på detta sätt, och det sker ofta: I Life of Brian var det Jesus från Nasaret som blev Messias i stället för den infödda Betlehembo, som De Tre Vise Männen i första hand uppsökte. I en film om Hitlers stackars överåriga föräldrar räddas den nästan dödfödde men hett efterlängtade sonen till livet och in i eftervärlden av en heroisk bydoktor. Utan att förringa vare sig slumpens, Jesu eller Hitlers egenaktivitet inser nog de flesta, att det i huvudsak var omständigheterna som såväl gav utrymme för slumpen och som gjorde just dessa personer historiska – inte tvärtom.

I den mån tron på ingripande gudar eller Ödet inte är endemiskt, t ex nedärvt som hos vissa religiösa populationer, fungerar en fatalistisk åskådning huvudsakligen för makten som ett hjälpmedel för att utöva förtryck.  För de maktlösa är det ett svepskäl för att acceptera förtryck och orättvisor, eller för intellektuell bekvämlighet och följsamhet.

Omständigheter låter sig till skillnad från Ödet analyseras, och låter sig därför mer eller mindre påverkas. Till och med slumpen kan påverkas, dvs. minimeras – Ödet icke. I Iñárritus Babel är det inte ödesbestämt att en välbeställd japansk affärsman skänker sitt gevär till en avsevärt mindre bemedlad marockansk bybo –inte tvärtom. Det är ingen slump, att ett likaledes välbeställt nordamerikanskt par åker för att rekreera sig i buss bland marockanska bergsbor och getter – inte tvärtom. De drabbas därvid av ett vådaskott av ovannämnda handeldvapen från ett barn, vars skjutskicklighet tyvärr överträffade hans kunskaper och fantasi – vilket i sin tur inte var ödesbestämt.

Att den av det terroristjagande USA hjärtskrämda marockanska polisen skulle ha ihjäl minst en av de inblandade var heller ingen slump. Att det amerikanska paret hade en illegal mexikansk passopp, och inte vice versa, var heller inget som Ödet hade bestämt. Att denna kvinna skulle få tråkigheter då hon på grund av omständigheterna ansåg sig tvungen att föra husbondens telningar från USA till Mexiko tur, och framför allt, retur, var också tämligen förutsägbart, etc.

Tagen en och en är utgången av dessa händelser visserligen inte nödvändig, men helt klart betingad av omständigheterna i världen. Samma omständigheter samverkar i ett i stort sett orsaksbundet förlopp, där välbärgade vita amerikaner och japaner till slut kommer ut som vinnare, medan mera icke-fullt-vita underklassare blir losers, om de ens kommer ut. Det vore mig främmande att förolämpa, eller värre, tråka ut läsaren genom att åter förtälja hur de ekonomiska och sociala strukturer ser ut, som gör allt prat om Ödet som upphov till denna mekanism till en ren advokatyr för dem som  låter sig gynnas av detsamma.

Om man bara hade sett denna Iñárritufilm, skulle man ha kunnat tro sig att ha funnit en meningsfrände i sin syn på världen, enkannerligen beträffande ojämlikheten i värld och samhälle och dess orsaker. Uppenbarligen har en del bedömare, i den mån de brytt sig, tolkat Babel just så. Men det genomgående temat hos denna skickliga och begåvade filmskapare är, som framgått, just hans ödestro. Och titeln hos denna aktuella film ger en fingervisning om vilken mekanism Iñárritu anser att Ödet denna gång betjänar sig av. Det är enligt honom Människans oförmåga att språkligt kommunicera, som i vår tid, liksom i myten om byggstoppet för tornet i Babylon, står hindrande för vår gemensamma strävan. Detta är i så fall reaktionärt skitprat, liksom fatalismen överhuvud.

Det är nämligen just emedan imperialister och överklasser mycket klart uppfattat underklassens, och de ex- eller nykoloniala ländernas strävanden, som de uppfattat att dessa är oförenliga med deras egna. Det är alltså inget missförstånd eller en slump, som fått USA att upprätthålla baser eller militär närvaro i 168 länder. Det är inget tragiskt misstag att USA ockuperar Irak eller Afghanistan, och inte tvärtom.

Och när de släpper sin bomb över iranierna blir det inget vådaskott.