Tillbaka

Om nyheter och om det

 

normala

Många framgångsrika omvärldsanalytiker och mediamänniskor liknar Skräddaren – den välkända vattenlevande insekten som är maximalt anpassad till att, likt en gång Jesus, leva och snabbt röra sig på vattenytan, men tycks sakna förmåga, eller rättare vilja, att ta sig ner därunder, där allting av intresse vanligen sker, ända tills radikala förändringar till allmän överraskning bryter ut.

Niklas Ekdahl är en framgångsrik mediamänniska. En uppmärksammad artikel av honom i det senaste numret av Axess handlar egentligen om de förutsättningar som våra massmedia ofta utgår ifrån i sin nyhetsförmedling. Axess är en politisk antipod till FIB eller Clarté - en alltmera inflytelserik tidskrift för borgerlig debatt och kritik.

Som lojal borgare är det Ekdahls självklara uppgift idag att, om än i kritisk anda, presentera det rådande samhällssystemet som det bästa möjliga, eller i alla fall som nödvändigt, och ev. alternativ som passerade av historien. Första anhalten på denna Enda Väg är det nygamla greppet att förklara att begrepp som ”arbetare”, ”tjänstemän”, ”företagare” och ”kapitalister” har förlorat sin mening och därmed, i brist på kombattanter, självfallet klasskampen. Vem behöver ett arbetarparti när det inte finns några arbetare? Socialdemokratin segrade enligt Ekdahl ihjäl sig genom att dess välfärdspolitik nu omfattas av alla, ty alla bejakar numera ”vård, skola och omsorg”. Att underklassens ambitioner historiskt skulle sträcka sig längre än till bättre ”vård, skola och omsorg” och fortsatt (nåja!) full sysselsättning som lönarbetare finns inte längre på Ekdahls karta. Politiken handlar därför, likt en TV-debatt mellan Thomas Waidelich och Anders Borg, om lite mer eller lite mindre av samma sak.

Retuschen av klasserna ur samhälle och historia innebär konsekvenser för journalistiken och dess syn på nyheter. Först då man har slagit fast vad som är normalt kan man hävda att det man förmedlar är nytt, avvikande – dvs en nyhet. Nedkomsten av en kalv med två huvud skulle väcka föga intresse, om det inte först hade etablerats ett samförstånd om det normala antalet huvuden. Ekdahls artikel har förtjänsten, inte att beskriva en verklighet, utan att förtjänstfullt sammanfatta utgångspunkterna för varje resonemang om Sverige och dess människor på 2000-talet, som inte riskerar försätta analytikern i ett generande utanförskap.

De senaste decenniernas samhällsutveckling kan således enligt honom med visst (fast lite skamset) gillande beskrivas som övergången från folkstyre till ett ”expertstyre”, som förpackas och förmedlas av en växande skara av begåvade PR-konsulter. Dessa verkar, likt fordom Wallenbergs, utan att synas, medan politikens män och kvinnor strävar att göra tvärtom.

Ytligt sett har vi upplevt en demokratisering, med en explosion av triviala val- och uttrycksmöjligheter. Men på djupet har experterna tagit kontrollen: Oberoende riksbank, oberoende pensionssystem med spärrar mot politiska ingrepp och restriktioner för offentliga utgifter är konkreta symboler för systemskiftet. För att inte tala om – vilket Ekdahl inte heller gör – EU-anslutningen, som överhuvud taget gjort stora delar av vår lagstiftning oberoende av riksdagen. Vågen av blocköverskridande sk reformer under 1990-talet hade ytterst detta syfte: att rädda Sverige från majoritetsväldets avarter. Säger Ekdahl uppskattande.

Man kunde invända mot medias och Ekdahls terminologi. Motsatsen till majoritetsvälde, är egentligen inte expertvälde, ty även en majoritet behöver experter. Riksbanken är beroende av bankernas och finanskapitalets experter. Vad riksrevisionen är beroende av är … i varje fall inte folkets majoritet. Politiskt oberoende pensionssystem är beroende av börs- och förvaltningsbolag. Ålagda inskränkningar i de offentliga utgifterna inskränker folkets rätt att sig själv beskatta till förmån för kapitalet. De s k oberoende experterna på kärnenergi visar sig till 85%-vara knutna till energibolagen, liksom vår oberoende utrikesminister.

Experter är ingen samhällsklass. Kapitalet kan köpa en expert, minister, president eller chefredaktör – inte tvärtom. Expertvälde är idag penningvälde, och är inget kvalitativt nytt eller unikt i vårt land.

De svenska socialdemokraternas och folkrörelsernas storhetstid fram till 70-talet var majoritetsstyrets storhetstid – och journalisternas, säger Ekdahl. Utvecklingen har sedan ofta gjort journalistiken till ett verkligt skitjobb– för den person som inte varit följsam nog att (likt t ex Ekdahl) bejaka samhällsutvecklingen, som inte vill låta lobotomera sig och nöja sig med att skriva textreklam för den ena eller andra produkten, eller vägrar att ta anställning på någon PR-byrå för att förmedla betald desinformation – om han/hon ens får plats där för alla degenererade politiker.

Ur moderna massmedias synpunkt är en nyhet i första hand en information, som bedöms ha förmåga att tilldra sig allmänhetens intresse - utan att alltför mycket genera mediets huvudman. T ex nedkomst av en kalv med två huvuden. Aldrig framstår den påtagliga skillnaden mera klart mellan vad som bedöms ”tilldra” sig ett auditoriums intresse och sådant som verkligen kan påverka samma människors intressen och liv, som när man studerar tidningarnas löpsedlar och TV:nyheternas ingresser. För postmodernismen är f ö denna distinktion mindre relevant. Nyhetsförmedlingen är en kortvaruhandel. Detta gäller även efter Internet inträde.

Massmedias funktion är inte bara att förmedla information – utan också känslor, eller att vid behov hjälpa oss att förtränga dem. Medias -och våra mer eller mindre valda ombuds - mycket tekniskt inriktade behandling av den flerfalt illegitima (och onödiga) avrättningen av Usama bin Ladin, eller NATO:s bombningar i Libyen påminner denna gång om den psykopatiske ynglingens, som tillfrågad hur han verkligen inför sina småsyskon kunde yxmörda ner sina handikappade föräldrar, stycka dem och stoppa dem i frysboxen: ”Det gick rätt bra med mors nya köttyxa från Hultafors”.

I andra sammanhang visar man dock att man visst är förmögen till känsoluttryck, t ex vid attentatet mot US Trade Center 2001 eller i frekventa hysteriska inslag kring sportevenemang eller Melodifestivalen.

Nyheter behöver inte vara så sensationella och behöver som synes, enligt ovanstående definition, inte vara särskilt sanna. Ibland behöver de inte ens vara särskilt nya. Det räcker med att en f d höjdhoppare, i samband med utgåvan av sina memoarer berättar av att han för 30-40 år sedan blivit pedofilad av en för ett bra tag sedan avliden tränare för att TV och press, med undantag för ekonomidelen och vädret, för ett tag skall lägga allt annat åt sidan. Hur Kate eller Daniel antog erbjudandet att gifta sig med en kunglighet fick vi se och läsa om gång på gång, trots att det möjligen varit mera intressant om de svarat vigselförrättaren t ex Fuck You eller Kuckeliku!

Att Zarkozy, Cameron och Obama av demokratiska och humanitära skäl beslöt att med hjälp av Saudiarabien, Qatar och Sverige tog på sig bördan av att skydda Libyens befolkning var för några veckor sedan en stor nyhet, som visserligen nu av NYT:s kolumnist betecknas som en amsaga, d v s avsedd för suckers. Att de nu utvidgar sitt krig, skiter i FN-resolutionen, erbjudanden om fredsförhandlingar, i demokratin, att deras vän Israel bara idag skjuter ihjäl minst 14 demonstrerande palestinier - det är vederbörandes normala beteende och därför ingen större nyhet. Det är folk som Ekdahl, vilka idag bestämmer vad som är normalt eller inte.

Den som inte läser något alls är mera upplyst än den som hämtar all sin information från dagstidningar. Sade en gång Thomas Jefferson, upplysningsmannen och slavägaren om nyhetsmedlingen redan långt före TV:n och Nätet. Nåja, visst måste man följa med nyhetsflödet, för bland allt bråte finns lite sanning - om man bara kan finna den. Säger TV-aktuellt att två plus två är fyra måste man därför tills vidare tro dem – fast först efter ha kollat med sin miniräknare.