Tillbaka

 

 

Bättre blir det inte….

Don´t worry! You´ll soon be back on your knees again!

(Melvin Udall  tröstar sin sönderslagne böggranne)

 

Ganska få filmer är egentligen värda att se. Fast inte så att man inte får vad man önskar, om det man önskar är en stunds verklighetsflykt, spänning och möjlighet att få identifiera sig med vackra och spännande personer.

Ty filmen är ett hett, förföriskt medium, som engagerar sinnena intensivt för en kort stund, som pockar på vår odelade uppmärksamhet och som vi inte likt en bok kan lägga åt sidan för en stunds nyttig eftertanke. Eftertanken är däremot ofta filmupplevelsens värsta fiende och att reflektera över en film blir stundom som att få en vits förklarad.

 

Ännu färre filmer är därför lämpade eller värda att se om. Jag ansåg t ex länge att ”Livet från den ljusa sidan (As good as it gets) tillhörde denna utvalda skara. Första gången jag såg den föll jag pladask för humorn, replikkonsten och huvudrollsinnehavarnas, Jack Nicholsons och Helen Hunts oscarsbelönade rollgestaltningar. Andra gången hade jag mera tid att tänka efter vad det var jag såg:

Melvin Udall (Nicholson) är en halvgammal grav tvångsneurotiker och misantrop, som i en dyr våning och med betydande ekonomisk framgång skriver bestsellers om obrottslig kärlek och djupa känslor – något som han i sin isolerade och celibatära tillvaro själv effektivt skyddat sig emot.

Hans granne  Simon (Greg Kinnear) är en till synes oerhört fjantig målarbög, som lever med sin älskade lilla hund och sina olika boyfriends – ofta i konflikt med Nicholson som inte precis döljer sitt förakt för hans hund, böjelser och livsstil.

Carol (Hunt) är en lagom vacker servitris (30+) på den coffee-shop som Melvin, beväpnad med egna plastbestick och noga givande akt på trottoarstenarna, dagligen frekventerar under sin enda kontakt med yttervärlden (om man undantar enstaka besök hos psykiater och förläggare). Hon bor med sin snälla mamma och en cirka tio års son, som är grav allergiker, felbehandlad av den offentliga sjukvården  (jfr storyn i  den utmärkta men mindre framgångsrika ”Den tillfällige turisten” där motsvarande roller spelas av William Hurt och Geena Davis).

Det går förstås även denna gång som det måste gå i en Hollywoodkomedi. Den misantropiske tvångsneurotikern  Melvin visar sig vara en människa (vilket av någon anledning förväntas förvåna publiken). Bögen Simon visar sig vara en olycklig  men mogen och vettig person (d:o). Servitrisen  Carol är förstås en alltigenom fin människa redan från början (vilket till all lycka endast tvångsneurotikern och vi själva genomskådat).

Bögen Simon blir rånad, sönderslagen och ruinerad. Carol kommer i knipa genom sin sons sjukdom. Melvin sätter in sina ekonomiska resurser ( ”Ingen har någonsin gjort så mycket för mig!utbrister den tacksamma servitrisen, då Melvin satsat nästan en procent av sina dagliga royaltyinkomster på hennes lille son – till synes ovetande om att de flesta karlar i publiken säkert skulle ha tagit både banklån och extrajobb om det hjälpt dem att ställa sig in hos Helen Hunt).

Servitrisen får härigenom tillgång till en urdyr privatpediater, som hon kan ringa i hemmet, och smälter som vax. Bögen börjar måla igen och han och hans hund får husrum hemma hos Melvin. Melvin börjar äta Prozac och får till slut den underbara servitrisen. Måtte han bara inte bli impotent av medicinen, ty då vore ju allt bortkastat!

Av denna film kan servitriser och målarbögar lära sig att de bör vara tillmötesgående mot bemedlade neurotiker, ty en dag kan man bli rånad eller ens oäkta unge bli sjuk, och då kan de bli till nytta.

Bemedlade och åldrande neurotiker kan lära sig att de, genom att i rätt ögonblick satsa en mindre summa, kan komma över en obetydligt begagnad,stilig, yngre servitris (fast det visste de kanske förut?).

Som var och en förstår håller alltså inte heller denna film för så mycket eftertanke. Eftertanken ger också vid handen en vacklande logik i uppbyggnaden: Neurotikern och Bögen betraktas i filmens början utifrån, karikerat och framstår som lyteskomiska schabloner. Komiken och publikens fördomar får sitt. På slutet vinner båda mänsklighet samt ett slags lycka och välbefinnande. Humaniteten och det sociala samvetet får sitt. Pengarna strömmar in, folket jublar.

Kan karikatyrer vinna mänsklighet, lycka och välbefinnande?

Ändå är filmens engelska titel , i svensk översättning. ”Så bra som det kan bli” berättigad. Bättre, och roligare än så här kan vi knappast bli förförda av Hollywood.