Tillbaka

Allan Karlsson på terapisoffan

 

Felix Herngren fick uppdraget att regissera filmatiseringen av Jonas Jonassons  dubbla pikareskroman "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" efter summariskt manus av Hans Ingemansson, känd manusförfattare till Solsidan. Herngren sade sig vara orolig över ansvaret.

Herngren kan emellertid nu andas ut. I författarens hemstad, Växjö, drog filmen fortfarande efter två veckor mer eller mindre fullt på flera dukar, vilket är tidernas rekord. I hemlänet fick man i mellandagarna på småorternas biografer sätta in extraföreställningar för att få plats med all publik.

Man måste dock vara tacksam för att det finns andra kriterier på bra filmer än höga publiksiffror och externa finansiärers tillfredställelse. Med all respekt för dem som gjort film av 100-åringen, hade den nog inte blivit så stor framgång om bokens succé  inte banat väg för filmens. Ett lockande recept och fina råvaror kan för en usel kock resultera i en totalt oätlig sörja och omvänt kan kattmat, eller till och med kattskit, väl tillagad och upplagd bli ganska läcker.

Jonassons bok var dessutom inte kattskit. Det är ofta svårt att förutsäga vilken film som faller biopubliken i smaken, men att förutse att Hundraåringen kunde gå ihop ekonomiskt skulle vilken branchräknenisse som helst, även i komatöst tillstånd, ha klarat av. Som engelsmännen brukar säga: Filmen "ticks all the boxes":

Det handlar om en barntillåten svensk fars/komedi med premiär på juldagen över hela landet, i avsaknad av jämbördig konkurrens, sedan Lasse Åbergs tidigare komedier. Den är ibland halvbuskis, men långt mindre enfaldig än Göta Kanal 1-3.  Och, till skillnad från den senaste svenska publiksuccén, "Såsom i himlen" är den befriad från varje antydan till tårdrypande pekorala och mondänt religiösa inslag. Den castar några av våra mest attraktiva farsskådespelare med Robert Gustafsson i huvudrollen, med mycket pyroteknik och den rövtunga elefanten Sonja.

Den föregicks av minst ett års reklam i media - fast den kunde kanske ändå, om oturen varit framme, ha blivit en flopp. Om inte filmen baserats på en bok, som långt fler på senare år har läst och skrattat åt än genom tiderna åt Luthers Katekes (i synnerhet torde fler ha skrattat).  Helt klart är det romanens breda appell i Sverige och utomlands  som ligger bakom succén för en något summarisk och inte fullt lika märklig film. Och detta även i beklaglig avsaknad av en knivsudd sälta, åtminstone som eftersmak - hos filmens eller bokens handling. Varför?

Filmens, d v s romanens, huvudperson Allan Karlsson har ändå kanske vissa förutsättningar , trots finkritikens tystnad, att bli en mindre, klassisk gestalt genom sin konsekventa hållning, eller snarare sin programmatiska hållningslöshet. Klassiska föredömen är ofta kompetenta underklasshjältar som Gil Blas och Figaro. Och Švejk, som bara fejkar dumhet, vilket är hans poäng. Dessa hjältars (ofta gäckade) individuella strävanden, som vi  allmänhet kan sympatisera med, ger viss svärta och en moralisk/politisk struktur åt de komedier där de figurerar. De förkroppsligar omedvetet ett slags tidsanda - annat än Allan Karlssons "vår tids rädsla för allvar".

För att om möjligt förstå Allan Karlsson, hans skepsis och påfallande moraliska likgiltighet räcker det inte med att erinra om hans traumatiska uppväxt med bröstsjuk mor, dåraktig, exilerad och arkebuserad far, föremål för rättspsykiatrisk vård med åtföljande steriloperation. Han var en person som sedan barnsben lever för och av att, utan analys av följderna, spränga saker och folk i luften och som betraktar ständig tillgång till alkohol (och så småningom till sin tragiskt förolyckade katt Molotov) som högsta värden. Allan borde ha försetts med en missbrukar- psykopati- eller bokstavsdiagnos - om sådana hade funnits i hans barndom - och/eller med terroriststämpel.

Den devis som Forest Gumps mor försökte inpränta i sin korkade son var det inget fel på: "Dum är den som dumt gör" - även om man inte kunde se att den efterlevdes. Allan Karlsson satte däremot en ära i att efterleva sin mors visdomsord: "Det är som det är och det blir som det blir", d v s ett sant uttryck för det slags självdestruktiva proletära tänkande, som förklarar varför underklass i onödan förblir underklass och överklass fortsätter att flyta ovanpå. Allans uppgivenhet inför världen drabbar ofta många av oss när vi inte skärper oss.

I ramberättelsen bildar Allan - som vanligt av slump - mycket sent i livet gäng med trevliga losers, som har levt efter stort sett samma principer som han, fast som aldrig hade sprängt något i luften: Julius, pensionär efter ett småkriminellt liv. Den velige överliggaren Benny, som har samlat på sig 920 poäng i universitetskurser - men ingenting annat. Den yppiga och storsvärande Gunilla, som alltid satsat på fel karlar, och hennes elefant, Sonja. Författaren påstår bestämt att han inte hade läst Paasilinna innan han uppfann elefantdamen. Eftersom Jonasson påstår sig ljuga enbart då han författar, kan han i minnet här dock ha kastat om händelseförloppet, likt vad som sker folk som påstår sig ha "varsel". Sådant händer bevisligen den bäste.

Om vi trots detta är miljoner som tillhör Allan Karlssons fanklubb måste man spekulera över varför. Eftersom skaparna av boken och filmen om Allan i  många fall tillhör den ironiska "Generation-X", d v s folk födda 1960-70, är det kanske möjligt att tolka huvudpersonens och handlingens skepticism (utom vad gäller pyroteknik, brännvin, katten) som en senkommen efterbörd till 90-talets, numera passerade (?) tidsanda, som avsatte Killinggänget som främsta humoristiska höjdpunkt. Ungefär som då Taubes och Lasse Dahlkvists sjömansromantik slog igenom brett, först då dieseln sedan länge ersatt segel och ånga på haven. Det verkar sålunda som om medianåldern bland 100-åringens publik, ovanligt nog, ligger bland folk som redan var vuxna på 90-talet.

 Eller... Är det möjligen så, att många uppgivna, läsande personer mellan 25 och 100 år i västvärlden innerst inne identifierar sig med Allan och själva bara skulle vilja  flyta med i tidens ström utan att fästa sig vid åt vilket håll den för dem? (Fast gärna med 50 miljoner i en väska.) Det blir ju ändå som det blir, eftersom det är som det är? Fast till skillnad från andra komiska filmfigurer, som anonymt titt som tätt, liksom han, dök upp vid sidan av världens store - t ex Forest Gump, Zelig - lyckades Allan trots allt genom sin pyrotekniska kunskap och utan att anstränga sig, än mindre veta om det, åstadkomma ganska avgörande historiska förändringar.

Troligen är det inte så, ty året efter Allan Karlssons framträdande kom Fredrik Backman ut med en framgångsrik, relativt rak och högst lokal historia i "En man som heter Ove". En fanatisk SAAB-ägare och radhusbo som snarast hade en rigid, Svenssonlik, moralistisk läggning och levnadsbana, diametralt motsatt Allans - men som en nyckfull läsekrets också älskade. (Den som tror sig förstå sig på människorna  har inte begripit ett skit.) Eftersom det sägs vara ont om bra filmmanus får vi snart se den på film också.

Allan Karlsson var, som många av oss, ännu vid 100 års ålder ett lättlett stort barn med noll förmåga till konsekvensanalys. Inom politiken var han en komplett idiot. Då han vid sällsynta tillfällen sade något mera djuptänkt än "Är det inte dags för lite brännvin och kanske en bit mat och lite konjak sedan?" nästan skröt han just med sin avsmak för ytterligare idéer. Under större delen av Kalla Kriget verkar han och spränger på minst fyra kontinenter som en vandrande liten domedagsmaskin på två ben, utan att ta ställning för eller emot sina uppdragsgivare. Räven, som tog Molotov, blev han dock rejält sur på.

Den som uppfunnit Allan Karlsson måste däremot ha haft ett visst hum om världspolitiken för att kunna undvika att alltför mycket stöta sig med läsarna, som i allmänhet har en och annan uppfattning om politiken. Han lät inte Allan intervenera i Andra Världskriget - annat än när han fick slut på det genom att uppfinna atombomben åt Truman. Eller i Hiroshima, när uppfinningen testades skarpt för att skrämma ryssen.  Vietnamkriget, Algeriet eller Mellanöstern etc. slapp han också. På denna bakväg kan man kanske sluta sig till vad Allan och framför allt hans författare egentligen tycker om världen och politiken - annat än att den är ett dårhus där de allra galnaste av oss regerar, eller en teater där Fan själv är direktör.