Slaget om Alger

 

Upprörd fransk journalist:  Monsieur Ben M'Hidi, är det inte lite fegt att använda kvinnornas korgar och handväskor för att frakta sprängämnen som dödar så många oskyldiga människor?

Ben M'Hidi (fängslad FLN-ledare):  Och tycker Ni inte att det är ännu fegare att fälla napalmbomber på försvarslösa byar vilket kräver tusen gånger fler offer? Det skulle naturligtvis vara mycket enklare för oss om vi hade ert flygvapen. Om vi får era bombplan så får ni våra korgar!

(Dialog ur ”Slaget om Alger”)

 

Nyligen  släpptes den svenska DVD-versionen av en film  som handlar om hur ett NATO-land ockuperar ett muslimskt land.

Om hur motståndsrörelsen organiserar sig och når framgångar, trots svåra inbördes konflikter.

Om hur kolonialmakten terroriserar civilbefolkningen med legosoldater och napalmbombningar av s.k. ”motståndsnästen”.

Om hur motståndsmän och godtyckligt utvalda civila systematiskt torteras för att snabbt få fram information om motståndsrörelsen.

Om hur ockupationsmakten snabbt själv skapar skäl för interventioner om sådana skäl saknas.

Om hur motståndsrörelsen använder sig av kvinnor och barn med grönsakskorgar för att placera ut bomber i de kvarter där koncentrationen av befolkning, lojal med ockupationsmakten, är störst.

Om att även denna befolkning har mänskliga ansikten.

Om hur ockupationsmakten värjer sig mot anklagelser för fascistiskt övervåld genom att framhålla sig som ett mönster av demokrati och som en antifascistisk förkämpe.

Om hur lagar och mänskliga rättigheter snabbt sätts ur spel av denna s.k. demokrati så fort de uppfattas som ett hinder för fortsatt kolonialt välde.

Om upprördheten över motståndsrörelsens ”terrormetoder” och blindheten för kolonialmaktens.

Om hur metropolens befolkning, i den mån de vill veta den, undanhålls den smutsiga sanningen om kriget och manipuleras av de styrande.

 

Nej, det gäller inte USA och Afghanistan, Irak eller ens Palestina. Det handlar om Frankrike och Algeriet 1954-62. Det gäller i synnerhet åren 1954-57 och Slaget om Alger. Följande förutsätts vara bekant för åskådaren, så jag tar det en gång till:

1830 var Algeriet sedan 300 år en självstyrande provins i det osmanska väldet. Befolkningen försörjde sig fredligt på extensiv spannmålsodling och ett visst mått av sjöröveri, men skötte sig i övrigt själv så länge man betalade sin skatt till centralmakten. De västliga kolonialväldena, Spanien, Frankrike och England, hade i århundraden av strategiska och ekonomiska skäl sökt lägga under sig området. Men nu uppvisade det osmanska väldet tydliga svaghetstecken, och hade nyligen fått släppa ifrån sig Grekland. Frankrike slog till –annars hade England gjort det - och genomförde under ett segt väpnat motstånd, som kom att sträcka sig fram till sekelskiftet, och egentligen aldrig helt upphörde, omvandlingen av Algeriet till en fransk koloni.

Detta innebar massakrer på och fördrivning av lokalbefolkning, expropriation och utarmning av bondejordbruket – av relativt fria småbönder blev jordslavar åt kolonisatörerna eller, senare, fabriksarbetare i Frankrike, och kanonmat åt metropolarmén i två världskrig. Den bästa jorden uppläts åt villiga franska kolonisatörer. Alltmer åkerjord uppläts till odling av vin – en produkt som de flesta algerier, till skillnad från fransoserna och världsmarknaden, hade föga intresse av. Vid 1950-talets slut bodde en dryg miljon ”pieds noirs[1] i Algeriet, dvs. cirka 10 % av befolkningen. Man brukade sin stulna jord lika fredligt och framgångsrikt som senare judarna sin i Israel, och besatte i övrigt alla viktigare poster i samhället såväl lokalt som – självfallet –centralt. Även bland svartfötterna var självfallet flertalet med tiden arbetande småfolk, visserligen lojala mot moderlandet, men födda och uppvuxna på plats. Det fanns också ett icke försumbart antal s.k. harkis, dvs. muslimska algerier som av olika skäl, oftast materiella, ställde upp för kolonialmakten, bl a i dess väpnade styrkor.

Efter Andra Världskriget började det bli uppenbart att det franska imperiet börjat bli lika murket som tidigare det osmanska – man hade ju inte kunnat försvara sina koloniala territorier under kriget. Syrien och Libanon hade man fått släppa 1946 och efter ett åttaårigt krig åkte man på ändan ut ur Franska Indokina 1954 och ersattes tjänstvilligt av USA. 1956 sökte man rationalisera sitt kolonialvälde i Nordafrika genom att – under galgen – ge Algeriets grannländer, såväl Tunisien som Marocko, självständighet under relativt västvänliga regimer.

Men 1956 var det redan för sent. Redan 1945 hade de franska legionärerna blodigt slagit ner de första yttringarna av en nationell rörelse. Bland algeriska arbetare i Frankrike hade Mouvement National Algérien, MNA bildats, och 1954 bildades på algerisk botten FLN (Front de Libération Nationale). Under de följande åren skulle i första hand dessa båda rörelser stå för den väpnade och politiska självständighetsrörelsen i kamp mot kolonialisterna, men ofta även mot varandra.

Algeriet är ett väldigt land. Det omfattar fem gånger Sveriges yta, och snart hade motståndsrörelsen tagit militär och politisk kontroll över många glest befolkade perifera områden, samt byggt upp ett underjordiskt cellsystem i de stora städerna, inte minst i huvudstaden Alger. Efter viss tvekan – lärdomarna från Franska Indokina förskräckte – satte Frankrike in massiva militära resurser, som mest över 600 000 man, för att kväsa upproret med alla till buds stående medel. Med hjälp av taggtrådsbarriärer vid gränserna mot grannländerna lyckades man försvåra motståndsrörelsens tillträde till ett fredat uppland, men kunde inte hindra att en exilregering, (Gouvernement Provisionel de la République Algérienne, GPRA) så småningom kunde bildas i Tunis. Snart erkändes GPRA av bl a de självständiga arabländerna och socialiststaterna, trots att Sovjetunionen, liksom de franska och algeriska (!) kommunistpartierna under de första åren vägrat lämna sitt stöd (jämför Palestina på fyrtiotalet!), föregivande att en antifransk hållning skulle gynna huvudfienden, USA-imperialismen (jämför dagens s.k. ”europavänster”!).

Med hjälp av massiv terror, tortyr, angiveri och folkfördrivningar (jämför USA:s Irakkrig) tycktes de franska trupperna återerövra den militära kontrollen. Kriget såg ut att vara vunnet, men det blev dock alltmera kostsamt för Frankrike, vars internationella isolering tilltog i takt med att dess prestige avtog. Det ledde så småningom till Fjärde Republikens fall (jämför Sovjets Afghanistankrig och, förhoppningsvis snart även USA:s pågående Irakkrig). En bidragande orsak var definitivt framväxten av en av de första stora antiimperialistiska rörelserna i Europa till stöd för de kämpande algerierna. 1962 blev Algeriet självständigt och har så förblivit.

Priset…

…var högt, hur högt finns divergerande uppgifter om: Algeriska källor anger mellan 350 000 och 1,5 miljoner döda. Franska militären anger sina förluster till 18 000 döda och 65 000 sårade. Civila europeiska dödsoffer uppges till 3000 (i 42 000 protokollförda s.k. terroristattacker (således ett fjortondels dödsoffer per attack?!). Fransmännen uppger att deras säkerhetsstyrkor dödat 141 000 stridande motståndsmän samt att ytterligare 12 000 stupat i stridigheter inom motståndsrörelsen under kriget. Enligt samma källor skall 5 000 algerier ha dödats i strider inom motståndsrörelsen på fransk botten. Cirka 70 000 muslimer förmodas ha dödats av FLN (möjligen innefattar dessa siffror repressalierna mot quislingarna (harkis) efter fredsslutet).

Mer än 2 miljoner algerier fördrevs av de franska trupperna till koncentrationsläger eller till Tunisien eller Marocko. Ingen har ordentligt räknat hur många civila algerier som dog i kolonialarméns massakrer i byar och städer, i dess flygbombningar och i svartfötternas s.k. hämndeaktioner (Jämför Israel, Irak m fl.).

Officiellt har Frankrike aldrig erkänt vidden och arten av sin framfart i Algerietkriget, och då för några år sedan den f.d. militärbefälhavaren Paul Aussaresses offentligt tillkännagav, att han var stolt över att i Nationens intresse ha beordrat tortyr och avrättningar under kriget blev han prompt berövad sin hederslegion av President Chirac.

 

Då den nya algeriska republiken efter självständigheten filmiskt ville dokumentera sin tillblivelse gick uppdraget till den italienske neo-realistiske filmmakaren Gillo Pontecorvo (f. 1919). Denne hade 1957 debuterat med La Grande strada azzurra (om den ekonomiska, sociala och fysiska undergången av en utarmad fiskare vid Syditaliens kust) och skulle 1969 göra en annan stor, fast mindre känd, politisk film, Queimada (om den brittiska imperialismens cyniska hantering i Västindien). Här som eljest samarbetade Pontecorvo med manusförfattaren Franco Solinas, som haft ett finger med i ett stort antal högkvalitativa progressiva filmer under flera decennier, bl a Costa Gavras´.  Resultatet blev 1965 en över två timmar[2] lång drama-pseudo-dokumentär film, som av en relativt enig kritikerkår utnämnts till en av alla tiders bästa: Slaget om Alger (La Battaglia di Algeri).  

Utan att själv skriva någon något på näsan eller att hemfalla till filmkritik vågar jag ändå rekommendera den som bara tänker se en enda film i sitt liv, och inte sett den förut, att se Slaget om Alger. Det gjorde bl a på sin tid USA:s Svarta Pantrar under Huey P. Newton, som använde den som instruktionsfilm för sina militanter. Tyvärr erbjöd Los Angeles förstäder inte samma politiska förutsättningar som Algers Kasbah, och det sena femtiotalet erbjöd sannolikt den algeriska befrielserörelsen förmånligare världspolitiska styrkeförhållanden än vad tiden idag har att erbjuda irakier och palestinier. Och kryperiet för den inblandade imperialistmakten var definitivt inte lika globaliserat som idag.  Å andra sidan hann aldrig Frankrike göra sig lika universellt avskytt som USA idag blivit. Och såväl lärorikt som trösterikt ur dagens perspektiv är att denna film, som till största delen skildrar en antikolonial rörelses militära nederlag, slutar med dess totala politiska seger några år senare. Den visar också övertygande hur denna seger aldrig blivit möjlig utan den väpnade motståndsrörelsens hjältemod.

Tillbaka

 



[1] Dvs ”svartfötter” – enligt en vanlig tolkning kommer uttrycket av att endast européer hade svarta skor. Hit räknades som regel ett avsevärt antal judar, vilkas förfäder stundom fördrivits till Nordafrika redan under Inkvisitionen. Till skillnad från muslimerna erhöll Algeriets judar franskt medborgarskap redan 1870.

[2] Längden varierar, då denna film utsatts för en rad politiskt motiverade klippningar i olika länder. I Frankrike var den under många år helförbjudan, förstås.