Tillbaka

Alla är vi medberoende

 Alkoholdrycker har tillverkats i minst 6000 år. Sedan  Hammurabis tid för 3800 år sedan - minst -  har folk i regel varit övertygade om att bruket av öl, vin och så småningom brännvin alltför ofta har ödesdigra effekter för individens och samhällets hälsa och välmåga och tidvis försökt begränsa det. Likförbannat fortsätter alkohol att i ökande utsträckning reklameras, säljas och konsumeras. Alkoholdrycker går att marknadsföra - nykterhet inte, ty dess mera subtila njutning går inte att tjäna pengar på.

Principiella nykterister marginaliseras gärna som otidsenliga fanatiker och/eller glädjedödare. Förutom sådana och folk, som professionellt arbetar med att försöka ta hand om de rent medicinska och sociala konsekvenserna av bruket, är det numera mest välinformerade narkomaner som talar om vilken lömsk och otäck drog alkohol är. I det senare fallet tyvärr som argument för att myndigheterna skall vara konsekventa och även legalisera fr a cannabis, eftersom haschet, till skillnad från alkoholen, inte årligen i Sverige kräver allra minst fem gånger så många dödsoffer som trafiken gör och minst femton så många som AIDS.

Om alkohol först idag skulle uppfinnas skulle den omedelbart, på mycket goda medicinska och sociala grunder, förbjudas. Ändå är det nykterister som oftast ombes att ge personliga skäl, t ex medicinska, för att vägra att använda den. Det år dock inte de individuella, klara invärtesmedicinska skadeverkningarna, eller alltför tidiga dödsfallen hos alkoholister, som är det allra största problemet.

Ingen börjar bruka alkohol i avsikt att bli missbrukare. Gränsen mellan bruk och missbruk är mera flytande än vad folk fås att tro. Man beräknar att idag omkring 700 000 - 1 000 000 svenskar missbrukar alkohol, eller ligger i den omedelbara riskzonen att göra det. Merparten av dessa står ännu på benen, arbetar och har ofta familj och barn och t o m arbetskamrater, som i alltför många fall i olika grad måste betraktas som offer eller "medberoende". Om medberoende och dess konsekvenser handlar Pernilla Augusts snart Guldbaggebelönta film Svinalängorna, efter Susanna Alakoskis halvt självbiografiska roman:

Huvudpersonen Leena är en till synes välanpassad, yrkesarbetande medelklasskvinna i yngre medelåldern. Hon har en helt nöjaktig make och tvenne välsnutna barn. Mitt i idyllen ringer man från ett sjukhus i hennes hemstad. Hennes mor, som hon inte träffat på åratal, ligger för döden och vill träffa henne. Ytterst motvilligt går hon med på att träffa modern, röja upp i hennes ensamma bostad, hämta urnan med askan efter hennes ihjälsupne make och mycket kort tala med modern om deras gemensamma liv i stadens nybyggda slumkvarter.

Sammanträffandet aktualiserar smärtsamma minnen från hennes barndom som maskrosbarn i en underklassfamilj.  Fadern var en stökig alkoholist, utan förmåga att annat än tidvis kontrollera sitt beroende och sitt stundom våldsamma beteende. Modern var - minst - medberoende och saknade förmåga och tillräcklig vilja att skydda sig och barnen mot makens farmfart.  Barnen drabbades på samma sätt som hundratusentals missbrukarbarn och andra anhöriga dagligen drabbas: av vanvård och ibland misshandel och övergrepp, löftesbrott, otrygghet, av att ofta utsättas för rent armod, att inte våga bjuda hem kamrater och inte minst att tvingas ljuga för omgivningen för att skydda familjen.

Jämfört med dessa sociala, ofta förträngda och aldrig bokförda konsekvenser av alkoholbruket är de rent medicinska, inklusive invalitet och dödsfall - av sjukdom, våld och olycksfall - bland missbrukarna själva blott en mycket liten spets på toppen av ett isberg. Leena hade till slutet modet att uppge försöken att dölja sina föräldrars beteende och hon tas, liksom sin närmast mutistiske bror, om hand i en fosterfamilj. Brodern går senare under i eget missbruk.

Modern talade på sin dödsbädd med Leena mest om de ljusa ögonblicken i familjen och i äktenskapet, ty sådana finns alltid. Hon ville inte ta in mera av sanningen.  Och förståeligt nog var det för sent för henne att underkänna hela sitt liv, när hon nu måste lämna det. Leena måste å sin sida leva vidare. Hon inser kanske att hon inte under hela sitt resterande liv kan fortsätta att låtsas som hennes barndom och föräldrar inte funnits. Att inte det inte bara var hon själv och hennes stackars bror som var offer, utan också hennes föräldrar - för klassförtryck och framför allt för missbruket.

Att förstå är - åtminstone ibland - att förlåta. I vad mån det är minnet av barndomen eller förlåtelsen av modern som främst kommer att påverka Leenas resterande liv framgår inte av filmen, men författarinnan, maskrosbarnets delvisa förlaga, har i alla fall nu vunnit ett Augustpris genom att i sin roman berätta en del - om inte annat åstadkom föräldrarna liv detta.

Eländesskildringar från underklassen, som denna, är i allmänhet inte min musik. Om detta beror på konstitutionell blödighet eller på att jag misstänker att de oftast är kontraproduktiva låter jag vara osagt. Eller att de kan präglas av samma problem som den erfar, som tänder ljuset för att se efter hur mörkret ser ut, eftersom sådana skildringar  av naturliga skäl alltid måste åstadkommas av folk som redan har lämnat bakom sig den situation de skildrar - d v s maskrosbarn.

Att skildra uppväxten i en missbrukarfamilj i underklassen kan dels erbjuda samma problem som Leena och hennes mor drabbats av, där den ena förtränger och den andra ljuger för sig själv. Men därtill en känsla av klassförräderi, eftersom man kan tyckas underblåsa den gamla överklassfördomen att supande är ett oskick som, framför allt   p g a dess dåliga moral, präglar underklassen. Det är kanske därför som dylika skildringar är relativt sällsynta. Åsa Linderborg skildrade dock för ett par år sedan rent självbiografiskt - inte i tredje person som hos Alakoski i filmen - sin uppväxt som ensamt barn hos en synbarligen mera godartat alkoholistisk far. Linderborg skildrar fadern trovärdigt som kärleksfull och sympatisk. Hon hyste ännu varma känslor för honom, trots att hans missbruk sannolikt onödigt tidigt gjorde henne faderlös. Lojaliteten med familjen sitter för de flesta av oss djupt, oavsett familjens leverne. Till och med hos Drottningen.

Filmen gör, sannolikt med rätta och trots/ p g a författarinnans sannolika vänstersympatier, ingen stor affär av att hjältinnan växt upp i en invandrad underklassfamilj och tidigt fick söka hålla familjen flytande genom att torka upp, inte bara efter fadern, utan också hemma hos ofta stryktäcka medelklassfamiljer. Alkoholmissbruket var huvudproblemet, och sådant drabbar, nästan lika mycket som vädret, alla samhällsklasser - även om den som har tak över huvudet i båda fall är lite bättre lottad.

Vad gör alltså den, som låter sig gripas av Leenas öde?  Går med i IOGT-NTO i solidaritet med alla de många som har problem med alkoholen? Det vore i så fall logiskt.  Fast det kan hända att fler går hem och, likt Leena i filmen, halsar en flaska vin för att dämpa sin ångest över att kanske själv befinna sig i riskzonen? Eller gör som våra myndigheter, låtsas tro att alkoholen skiljer sig från alla andra varor, genom att konsumtionen av den skulle minska i takt med ökande utbud och därför säger sig bekämpa alkoholmissbruket, samtidigt som man gör det missbrukade alltmera lättillgängligt?

Men inte tror jag att vare sig mina argument, eller Alakoski-Augusts vällovliga film hjälper. I samhällsfrågor, liksom i övrigt, är, som redan Paulus sa, insikter och attityder skilda saker. Smicker, påtryckningar, hot och/eller ett juste järnrör förblir även i alkoholfrågan oöverträffade som övertalningsinstrument.