Om Äkta och Artificiell Infantilitet hos Spielberg 

eller

Who fucked with little Steven?

Barn är bl a vidriga. När man går och väntar dem är man ful, tjock och mår illa, svullnar om benen och har ont i rygg och bäcken. När de skall ut är det blodigt och smutsigt och lär göra förskräckligt ont, säger de som upplevt det. När de föds är de förskräckligt fula. När de är riktigt små håller de en vaken med sitt skrikande hela natten så man är dödstrött och blek om dagarna. De har örsprång, blöjeksem och falsk krupp och smittar ner omgivningen, ty de är kladdiga, inkontinenta och allmänt ohygieniska.

Det verkliga eländet bryter ut när de börjar kunna åla, krypa och springa omkring och ställa till oreda i omgivningen. Och sedan följer problemen slag i slag ända tills dess de flyttar hemifrån och överger en - försåvitt de inte behöver pengar eller gratis barnvakt till barnbarnen. Sen är man för gammal och utsliten för att kunna njuta av friheten och friden.

Det värsta av allt är att de och samhället runtom förväntar sig och kräver att man skall älska dem i vått och torrt. För ändamålet har det mänskliga samhället sedan urminnes tid byggt upp myter om olika magiska band som anses existera mellan barn och föräldrar och som av naturkraft anses generera detta kärleksfulla förhållande.

Nåväl, visst underlag finns för myterna. Vi är ju ändå apor och i denna egenskap slavar under vissa instinkter - hade inte så varit fallet skulle barnen överhuvudtaget aldrig kommit till och varken vi eller problemen existerat. Högre primaters avkomma är ovanligt hjälplös och ofullgången då den föds och skulle gå under på ett dygn om inte i första hand modern utrustats med en viss reflexmässig impuls att ta sig an den och med bröstkörtlar för att föda den. De flesta föräldrar gör en dygd av nödvändigheten och lär sig därför älska sin avkomma, tack och lov.

Men faktum kvarstår. Det kostar idag, förutom nattvak, ständig oro och tempoförlust i karriär och inkomstutveckling, mest för kvinnor, över en miljon att föda upp en enda 18-åring. Detta emedan omhändertagande och uppfostran av barn i likhet med sjuk- och hårvård är mycket arbetsintensivt varför dess relativa kostnader stigit skyhögt, trots att vi sökt rationalisera det med hjälp av barnstugor, elektroniska baby-sitters och videospel och förbilliga det med hjälp av svart arbetskraft. Detta får sina konsekvenser i ett ekonomiskt system där allt som räknas räknas i pengar. Även om samhället av allmänintresse skjuter till en symbolisk hacka så riskerar anskaffandet av barn i vår del av världen, liksom i det gamla Kina, därför på lite sikt att bli ett överklassnöje. Befolkningspyramiden ställs på sin spets, liksom frågan om det samhälleliga omhändertagandet av  sjuka och (ofta samma sak) åldringar. Och pensionerna. 

Den engelske sf-författaren Brian Aldiss skrev på sextiotalet en beundransvärd och kort novell, Super-Toys last all summer long,  om ett framtidssamhälle som heller inte hade råd med barn och därför infört stränga restriktioner på barnafödande. Novellens huvudperson, David, är en liten pojke i evig latensålder, dvs på en tioårings nivå. Mest av allt älskar han sin mor Monica.

Men David har ett defekt språkcentrum, kommunicerar dåligt, och Monica har svårt att älska honom tillbaka. När hon och maken därför får tillstånd att avla ett eget barn talar de därför  om att på reklamation skicka tillbaka David till den fabrik där han tillverkats. Ty David är en robot, evigt tioårig, programmerad att älska Monica, det får vi reda på tio rader från slutet. Novellen slutar där, ty den hade sagt det som fanns att säga och lämnar resten åt läsarens fundringar.

Aldiss´ novell är inte bara en stillsam och grym dystopi - framför allt använder han sig av robotbarnet som en slagkraftig metafor för det utsatta, oälskade eller emotionellt utnyttjade människobarnets situation. Att inte duga, att föräldrarna villkorar sin kärlek, att märka att de egentligen ville ha ett annat barn - eller helst en ständigt leende docka - är tyvärr, trots alla instinkter och myter, en av de vanligaste vardagstrauman som barn utsätts för, och som de får ägna resten av livet att komma över.

Stanley Kubrick, den kyligt geniale filmskaparen som dog i förtid 1999, insåg genast kvaliteterna hos Aldiss´novell och arbetade in i det sista på att göra film av den. Detta hanns tyvärr inte med.

Av för mig obegriplig anledning, eller emedan ingen är perfekt, hade Kubrick till nära förtrogen och lärjunge en annan framgångsrik filmskapare, Steven Spielberg, specialist på produktion av tårdrypande och publikdragande skildringar av dataanimerade hajar och urtidsödlor samt fr a övergivna tioåringar (Solens Rike etc etc). Kubrick hade arbetat 20 år med att åstadkomma ett utkast till ett manus för högst 40 minuter film. Då manus plus Kubricks anteckningar genom ett tragiskt misstag efter Kubricks död överläts på Spielberg skrev denne på ett par månader till 1 timma och fyrtio minuters förlängning, snabbfilmade[1] med påkostad scenografi, specialeffekter och musik, allt, enligt utsago,  för att "hedra Stanley".

Detta tilltag kan, för att låna en bild ur musikens värld, endast jämföras med att uppge sig hedra Franz Schubert  genom att låta Mantovani eller Bert Karlsson fullborda hans ofullbordade symfoni.

Kubriks utkast, "fullbordat" av Spielberg kan vi just nu, om vi ids, avnjuta på biograferna under namnet A.I. (som i Artificiell Intelligens).

För att finna ett adekvat uttryck för vad Spielberg åstadkommit räcker det torftiga svenska språket inte till - vi måste gå till tyskan.  Vid slutet av 1800-talet utgav en man vid namn Ballhorn nämligen en ny "förbättrad" upplaga av de tyska skolornas officiella ABC-bok, som i original hade en tupp på omslaget. Om jag minns rätt visade sig Ballhorns förbättring innebära att han ritat till ett ägg på marken under tuppens stjärt. Sedan denna dag kallas på tyska en förbättring eller komplettering som egentligen är en försämring för "Verballhornung". Och det är just vad Spielberg gjort

1. genom att i Blade Runners efterföljd ta det i verkligheten definitivt icke-existerande, irreella, och redan vid ytlig eftertanke ointressanta skenproblemet om möjligheten av kärlek mellan människa och maskin bokstavligt, icke metaforiskt. Vårt verkliga problem är, har varit och kommer i framtiden sannolikt att bli hur vi skall kunna älska varandra, inte maskiner. Låt gå för att jag älskar min gamla bil, men då den blir alltför risig åker den, till skillnad från min gamla mor, på skroten om jag inte kan lura på någon annan den.

2. Genom att föra bort de verkliga människorna ur den fortsättning han snickrat till på novellen och där göra robotarna till huvudpersoner - och vad angår oss robotars problem?

3. Genom att därtill införa en problematik som alltsedan romantiken då och då hemsökt litteraturen -alltifrån från Frankenstein, Stagnelius´ Näcken till  HC Anderssons Lille Havsfrue (filmad av Walt Disney) etc. Dvs  om hur den obesjälade materien/naturen trånar efter att bli besjälad och älskad - ett problem som, förutom att det är konstruerat och föga relevant för människor (och det är ju ännu majoriteten av oss) ligger helt vid sidan av förlagans ämne.

Spielberg väljer att introducera detta senare tema via en parafras på Pinocchio, sagan om den lilla långnästa trädockan (filmad av Walt Disney) som vill bli en "vanlig pojke" och får hjälp med det av det av den blå fén och hennes trollspö.

Pinocchio, förlåt den utstötte David, ger sig alltså ut att söka efter den blå fén, som han hoppas skall kunna omvandla honom till ett vanligt barn som hans mor skall kunna älska. (Fadern är i sammanhanget, som alltid hos Spielberg, totalt ovidkommande). Han finner henne inte. Han hamnar efter en utomordentligt träsmaksgivande odyssé under flera meter vatten i ett genom växthuseffekten dränkt New York, faller i dvala och hämtas upp 2000 år senare. Då är det elaka människosläktet utdött och snälla Giacomettirobotar reproducerar hans hemmiljö och låter honom träffa den återuppväckta mamman under ett dygn innan de båda (förhoppningsvis för evigt) somnar in.

Det låter kanske som smörja. Det är smörja. Spielberg har uppenbarligen en olöst oedipal konflikt. Han borde tala ut med någon om sitt förhållande till sin far och frigöra sig från sin mor, det är mitt tips. Åtminstone nå fram till puberteten, som en normal actionregissör. Men det är väl inte troligt att så sker så länge hans neuroser och hans utdragna latensålder är så kommersiellt framgångsrika.

Undvik denna film eller gå hem efter högst femtio minuter!

Tillbaka

[1] Ett skäl till brådskan var tydligen att den duktige barnskådespelaren Haley Joel Osment, som spelar robotbarnet i själva verket är ett vanligt barn och till skillnad från sin rollgestalt f.n stadd i snabb pubertetsutveckling.