Tillbaka

Vem skall frikännas av historien?

Tre filmer i STV om samarbets- och motståndsmän

 

“Människorna är fria varhelst Wagner och Beethoven spelas, och om de inte är det från början så befrias de när de lyssnar på dessa verk. Musiken förflyttar dem till områden där Gestapo inte kan skada dem”

Vacker, men mycket dum, tanke av Wilhelm Furtwängler 1937

 

 

Det är bra att STV under de senaste månaderna – om än rätt sent på kvällarna – har visat en rad tänkvärda vuxenfilmer – närmast dramadokumentärer - om hur s k opolitiska, delvis bra människor handskades med situationen att leva under en rasistisk fascistregim och dess imperium.

I Wannsee, utanför Berlin, var det kallt och dimmigt den 20 januari 1942, åtminstone enligt Frank Piersons utmärkta film “Conspiracy (Sammansvärjningen)” från 2002. Under ett arbetsmöte, med full meny, kaffe och avec och till Schuberts musik (den känslostarka kvintetten i C-dur) träffades här 14 topptjänstemän och ministrar under ledning av den karismatiske Reinhard Heydrich, chefen för Rikssäkerhetsministeriet, för att diskutera modaliteterna kring den Slutliga Lösningen av judefrågan.

Det började bli bråttom. Att försöka göra Tyskland och de nya områdena judefria genom massutvisningar hade strandat bl a på omvärldens ovilja att ta emot de utvisade. Sovjet hade nyligen brutit inringningen av Moskva och USA hade just gått in i kriget. De invändningar som restes på mötet var mest av teknisk natur. Hur skulle man hinna ha ihjäl alla?  Cyanid (Zyklon-B) och en suverän logistik var svaret. Och ett visst mått av diskretion. Det senare var det lättaste – de flesta ville inte veta något.

Conspiracy är en dramadokumentär, ett kammarspel, baserat på ett av misstag bevarat stenografiprotokoll som återfanns av ockupationsmakterna 1947, samt på de israeliska myndigheternas förhör med den kidnappade Adolf Eichmann, före hans hängning 1962.

 

Om lille Fellini i den burleska Amarcord var minderårig och inte begrep vad han upplevde av fascismen, begrep de 14 männen i Wannsee och gillade vad de avsåg att göra, eller upplevde att det var ”nödvändigt”.  Eller ogillade det, eller ansåg det till och med onödigt, men att det skulle vara besvärligt, eller rent av farligt, för dem att opponera.

Amen, Costa Gavras film från brittiska Canal C+ 2002, är en fri filmatisering av Rolf Hochuths pjäs, Der Stellvertreter, (Ställföreträdaren) från 1963. En biroll, den (högst verklige), patriotiske och mycket kristne SS-officeren Kurt Gerstein, har i Amen gjorts till huvudfigur och i det närmaste hjälte, trots att det skulle dröja till 1965 tills han genom postum rehabilitering erkändes som sådan. Han fängslades nämligen som krigsförbrytare av fransmännen och självmördades i fängelset 1945. Gerstein bevittnade sommaren 1942 användningen av Zyklon B i Bełżecs och Treblinkas gaskamrar, och blev urförbannad.

Gerstein misslyckades i sina upprepade och alltmer desperata försök att via en rad kontakter förmedla sina vittnesmål till påven, de allierade eller opinionen utomlands, bl a till den svenska regeringen, som valde att inte tro på den. Berättelserna om massmord togs inte på allvar, utan avfärdades som (kommunistisk) propaganda. Pius XII, kände uppenbarligen till gasugnarna. Förutom att vara antisemit var han hela tiden var helt inriktad på att bekämpa kommunismen och arbetarrörelsen. Judendomen betraktades nämligen av många högermän som närmast en bulvan för Komintern – även om det i efterkrigshistorien oftast framställs som om Hitler uteslutande såg förhållandet omvänt. Först efter kriget framställdes de västallierades krig som syftande till att rädda judar.

Intellektuellt och konstnärligt skapande under en auktoritär regim sysslade Thomas Mann med i sin roman, skriven i USA 1943: Doktor Faustus, om den fiktive demonkompositören Leberkűhn,.

Romanen, vars handling utspelas under förra sekelskiftets Tyskland, är bl a en kritik över de ”patriotiska” tyska intellektuella som valde att stanna kvar och skapa under Tredje Riket.

Thomas Manns son, Klaus skrev i faderns efterföljd, men före honom, 1936 ”Mephisto”, som var en nyckelroman om hans svåger, skådespelaren Gustaf Grűndgens. Denne lyckades inte bara överleva och blomstra under Hitlerriket, utan fick till och med en ny karriär efter kriget.

Mephisto filmades under samma namn 1982 av den ungerske filmskaparen István Szabo. Szabo utgör med sitt liv och sin gärning själv en levande illustration av det dilemma han skildrar. Det avslöjades 2006 att han 1957 -1965 var informatör för den ungerska regimen, sannolikt pressad därtill, p g a sitt deltagande i revolten 1956. I det längsta fortsatte han att verka från Ungern – men det var till Tysklands nyare historia som han försiktigtvis valde att förlägga handlingen i sina filmer. I en rad högst sevärda filmer, som t ex Överste Redl och Hanussen återkom han till temat från Mephisto – och, det har vi nu förstått, sitt eget förflutna. Hans glöd ökade snarast efter införandet av en ny, råkapitalistisk regim genom Kära Emma där han kom ut ur garderoben som regimkritiker.

I TV-filmen Taking Sides, också den från brittiska Canal C+ 2001, återkommer Szabo till Mann-temat genom att skildra förhöret med Wilhelm Furtwängler (1886-1954), inför  ”denazifieringsdomstolen”. Furtwängler var en de främsta dirigenter som har levat, och en stor idol bland de musiktokiga och – kunniga tyskarna. Detta höll på att bli hans olycka två gånger om.

Om något var Furtwängler antinazist. Men han stannande, knotande och demonstrativt, trots erbjudanden från utlandet kvar i Tyskland och som ledare för Berliner Filharmoniker, nästan ända till slutet. För detta fick han redan under Tredje Riket mycket skit av kolleger i exilen. Thomas Mann (själv inte främmande för karriärism) syftar bl a på honom när han sade:

"Jag måste med beklagande medge att jag i yngre dagar delade den farliga tyska tankevanan som betraktar liv och intellekt, konst och politik som helt skilda världar.”

Furtwängler försvarade sig efteråt med att tyska folket hade det så svårt under Hitler, att de då om någonsin behövde hans konst. Han verkade omedveten om att det framför allt var nazisterna behövde honom som en galjonsfigur för den tyska kultur, som åderlåtits svårt under deras regim. Dessutom var han Hitlers musikaliska idol.

Förhörsledaren, råskinnet USA-majoren Steve Arnold, var i det civila skadereglerare inom försäkringsbranschen. Musik visste han inget om. Han, liksom hans överordnade, hade uppfattningen att alla tyskar av naturen var och förblev nazister, tills motsatsen bevisats. Att knäcka Furtwängler blev en symbolhandling, en kulturell motsvarighet till bombningen av Dresden, i synnerhet som det ryktades att Sovjet 1946 ville erbjuda Furtwängler posten som chef för Statsoperan i Berlins östsektor. Det blev därför en viktig uppgift för amerikanerna att med alla medel visa att han varit samarbetsman eller åtminstone antisemit. Ingetdera lyckades – men Furtwängler skulle aldrig mera få uppträda i USA.

Hans kollega och rival, Herbert von Karajan, som definitivt varit nazist och som gjort karriär på det, skulle några år senare med de västallierades välsignelse efterträda Furtwängler som ledare för filharmonikerna i Västberlin, och V2-vapnets uppfinnare, ex-nazisten Werner von Braun fick en framträdande roll i USA:s rymdprogram. Antikommunismen blev definitivt åter starkare än antinazismen och skulle så förbli, när Sovjet väl krafsat kastanjerna ur elden för Väst. Vad lärde sig amerikanerna egentligen av kampen mot fascismen?

 

Nat Hentoff i ”Village Voice” skriver om dagens USA:

”Om vårt folk till slut kommer att ställas inför omvärldens domstol för vår medverkan och tystnad i dessa krigsförbrytelser kan vi alltid försöka efterlikna de tyskar, som inte påstod sig veta vad Hitler och hans hejdukar hade för sig. Men i Nazityskland hade inte folk möjlighet att kräva att få veta vad som hände deras försvunna grannar.”

Det råder inget tvivel om att eftervärlden förr eller senare kommer att fördöma de brott som USA:s statsledning idag begår. Och det råder inget tvivel om att en del av skulden måste bäras av USA:s folk – åtminstone så länge de protester som hörs nästan uteslutande gäller kostnaderna och  ett par tusental i onödan offrade USA-soldater och inte de miljoner offren i världen  för landets imperialistiska politik.

Men först måste USA få mycket stryk ännu en gång.