Tillbaka

 

Flykten från Åmål

Är klockan av läder och kläppen en rävsvans höres klangen icke långt.

Svenskt ordspråk

Lukas Moodysson framträdde i TV i samband med premiären på sin debutfilm. Han berättade att han, då han varit ganska oerfaren i branschen, för att få tips konsulterat en amerikansk handbok i kreativt filmmanusskapande. Det tyder på omdöme. Amerikanerna kan ju inte bara marknadsföra sina filmer, de vet också hur man yxar till ett manuskript så att det enligt all statistik går hem hos publiken (dvs folk mellan 12 och 17). Moodysson sade sig själv ha bidragit med tre idéer till Fucking Åmål: 1. hans film skulle handla om flickor som inte skulle framställas som offer  2. Där skulle finnas en snäll pappa 3. Slutet skulle vara lyckligt.

Detta är trösterikt för oss alla och envar, i det att det visar att man inte behöver prestera några stora och djupa tankar för att lyckas med film. Ty resultatet blev en liten rar, väl sammanhållen, ypperligt regisserad och spelad historia om hur Elin, 14 och Agnes, 16 förenas i sin homosexualitet och därmed får kraft att gå sin egen väg och trotsa den tröga massan. Den har gått hem hos såväl tonåringar som kritiker – från SvD till Proletären - som Guds ord i en tokig, eller, bättre, som regn efter ihållande torka. Biljetterna går åt som hembränt på en skoldans.

 

En snäll pappa finns där onekligen med i Fucking Å.. Vad tösen  Agnes skulle ha hittat på för att bli ovän med honom är svårt att föreställa sig.  Han ”förstår” henne även i lägen då lite oförståelse skulle ha kunnat vara på sin plats. Själv skulle jag nog, om inte annat så av pedagogiska skäl, ha kastat ut dottern genom fönstret då hon kallade sin rullstolsbundna klasskamrat för ”Cp-idiot” och vägrade ta emot hennes present i besvikelsen över att endast denna lågstatusfigur behagat hörsamma kallelsen till hennes 16-årskalas. Så icke pappan till den välbeskyddade medelklasstjejen Agnes.

Men hur blev det med de båda andra idéerna? Nja, om man med ”offer” bara menar det man numera brukar mena, dvs offer för maskulint förtryck, så är tjejerna i Fucking Å. inga offer. Inom gruppen framställes de som lika drivande och initiativrika som pojkarna. Men i övrigt kryllar det av offer på filmduken:

 

·        Elins mamma – ensamstående underklass med två töser, som hon vill, men inte orkar, se efter om nätterna då hon arbetar. Milt föraktad av sin dotter Elin, vars enda klart uttalade mål i livet är att i varje fall inte bli som hon.

 

·        Agnes´ föräldrar – moderna, upplysta medelklassare, vilkas huvudmål i livet tycks vara att i alla lägen tillmötesgå sin dotter, som i likhet med de flesta av oss i denna ålder samtidigt vill vara unik och som alla andra och vars mentala ålder utan förvarning pendlar mellan två och nittio. Och som kräver samma respekt i båda åldrarna.

 

·        Åmålungdomarna själva, som inte fått lära sig annat än att livets mening är att, medan deras föräldrar tittar bort, försöka supa skallen av sig - vilket enligt statistiken 12-20% av dem kommer att lyckas med, samt att pippa som kaniner. Tillika offer för en hjärndödande kommersiell, narcissistisk upplevelsekultur, vars mest konsekventa och effektiva alster distribueras intravenöst . I normalfallet styr dem gravitationskraften dock snart käpprakt ner i TV-soffan framför Bingolotto när de väl lekt rommen av sig. Där kommer de att avla, och därifrån försöka fostra, kommande generationer.

 

Lyckligt slut?

På slutet vandrar Agnes och Elin hand i hand symboliskt ut från klosetten och rakt genom massan, som ger efter som smör för en varm kniv. De har funnit sin sexuella identitet – kanske – och varsin vän - i varje fall för ett tag. I slutscenen har förhållandet stabiliserats, dvs de samtalar intimt om vilka proportioner av  Oboy och mjölk som ger den rätta smakupplevelsen. Detta är ett lyckligt slut, såtillvida som de, då filmen slutar, är lyckliga. Och mera kan man ju egentligen inte begära av ett slut?

För Agnes´del är förhållandet med Elin den framgångsrika slutpunkten på ett medvetet sökande av en likkönt partner. Vad gäller Elin verkar motiven mera sammansatta – valet av homosexualiteten är inte bara ett uttryck för ett sexuellt experimenterande, det är också en individualistisk revolt mot den föga glamorösa underklass (i filmen av någon anledning kallad Åmål) vars liv hon föraktar. D.v.s. en dödsäker garanti mot att inte (som modern) bli kvarsittare i klassen med sina ungar, övergiven av sin lebbiga karl.  Förhållandet med Agnes kan bli början på en klassresa.  Psykolog blir hon nog aldrig, men kanske en fri småföretagare – dvs bara beroende av kreditinstituten? Om det är tänkt så, är det inte illa tänkt.

Lyckligt? Ja, individuell, eller tvåsam lycka, d.v.s. det vi brukar få nöja oss med på bio. I  Moodyssons  amerikanska filmhandböcker, kapitlet ungdomsfilm,  vanligen föreslagen gestaltad genom huvudpersonens lyckade författardebut och inledande av ett tillfredsställande sexualliv.  Agnes har ju i alla fall börjat skriva.

Fucking Å. är således på sätt och vis en ungdomsvariant av Gökboet (fast namnsläktskapen är väl bara en tillfällighet?). I båda fallen skildras föredömliga men individuella utbrytningar ur förstenade mönster av leende och infantiliserande förtryck. Har månne den kommersiella ungdomskulturen kanske redan blivit ett sådant mönster?

Gökboet gick på Biografen Grand i Stockholm 7 år i sträck.  Fucking Å. kommer nog också att gå ett bra tag. Folk i alla åldrar tycker om revolter, när de känner igen dem, ty de vill inte ha det som de har det.

Därför gillar man Gökboet och Fucking Å.. Och, om man är småtjej, Veckorevyn.

Moodyssons film prisas för sin konkretion, sin realism – dvs vi ”känner igen oss” även om vi inte längre är unga, ty vi har ju varit det. Men i Fucking Å., lika litet som i Milos Formans  Gökbo, går analysen eller beskrivningen av förtrycket, eller revolten mot detsamma, aldrig utanför det rum där handlingen utspelas – i det ena fallet hospitalet, i det andra ungdomsgruppen.

Att unga människor i moderna samhällen uppåt en fjärdedel av sitt liv hålls utanför produktion och samhällsliv och bildar en subkultur, där de tränas till konsumenter på upplevelsemarknaden snarare än till eget skapande och politisk insikt – detta mera grundläggande problem antyds (med en välvillig tolkning) bara helt lätt i Moodyssons film. Det räcker inte med att ”känna igen sig” för att hitta en väg ur sitt elände. Realism bör vara mera än så.

För Åmål självt bjuds det inget lyckligt slut. Åmål är inte mycket hjälpt av Elins och Agnes´ revolt. Innan jag slutar mina dagar hoppas jag ändå en gång få uppleva att hela Åmål reser sig. Om inte annat så på bio. Fast jag tvivlar. Dramakunniga försäkrar mig att kollektiva hjältar är en styggelse och ett brott mot alla dramaturgiska grundprinciper. Så verkligheten måste nog gå före med gott exempel, innan de ändrar mening. Men sociala revolutioner är förbjudna i lag, och anses numera odemokratiska och perversa, till skillnad från sexuella avvikelser.

 

I brist på bröd – och i avvaktan på bättre kost - spisar Fan flugor. Så även jag. I föreliggande fall med viss förtjusning.