Tillbaka

 

Moraliska martyrer eller kriminella klåpare?

I det godas kamp mot det onda är det alltid folket som styrker med.

Eduardo Galeano

 

 

Det är i regel rätt att göra uppror. Att det är rätt innebär dock inte alltid att revoltörens verklighetsuppfattning i alla stycken är det. Ej heller omständigheterna: rätt tid, plats, resurser och metoder. Filmen ”The Baader-Meinhof Complex” (Regi: Uli Edel efter Stefan Austs romanförlaga från 1990) ger ett ökänt historiskt exempel på vad som kan hända om man framhärdar, trots att alltför få av ovannämnda förutsättningar finns. Vanligen är det de revolterandes beteende som anses behöva förklaras – inte de passivas eller folk, som valt att aktivt stöda det bestående:

Vid andra hälften av 60-talet präglades Tyska Förbundsrepubliken, liksom flertalet av Västeuropas länder av något som kallades ungdomsrevolt. Benämningen kan delvis vara rätt, ty revolten involverade inte i större skala arbetarklassen. USA-imperialismen hade en påtaglig fysisk närvaro i Förbundsrepubliken, medan i t ex de Gaulles Frankrike, som 1966 hade dragit sig ur NATO-samarbetet, stridsfrågorna var andra.

Västtyskland var för USA såväl vapen som stridsäpple i det kalla kriget mot det ännu existerande (men redan påtagligt krackelerande) socialistlägret. Det var på USA:s initiativ som Tyskland hade delats, till synes permanent. Gamla nazister eller deras medlöpare återinsattes påtagligt snabbt i sina gamla befattningar eller än högre, som t ex förbundspresidenterna Heinrich Lübke och Kurt Georg Kiesinger, ty det var bara några få år sedan kriget och en mängd halvhöjdare från Tredje Riket levde ännu i högsta grad.

Det fordom starka kommunistpartiets medlemskader hade däremot sånär helt likviderats eller drivits i exil av Hitler. Vid början av femtiotalet deltog KPD i Förbundsdagen. Partiet förbjöds 1956 och gick åter under jorden. Året dessförinnan hade Västtyskland släppts in i NATO. McCarthyismen fick en påtaglig europeisk efterföljare med bl a förföljelser och yrkesförbud även för måttligt röda akademiker. KPD anpassade sig snart till Sovjets nya s k samexistenslinje och blev snart både obetydligt och reformistiskt. Det upplöstes i atomer 1968. En sådan blev ”Baader-Meinhofgruppen” och inom ett par år skulle den utgöra kärnan i Rote Armée Fraktion (RAF). Dess numerär uppgick under sin nästan 30-åriga existens sällan mer än till 15 personer, även om tidvis minst 25% av BRD:s ungdom sade sig sympatisera.

Av ledarna hade Andreas Baader (f.43), Gudrun Ensslin (f.40) och Ulrike Meinhof (f.34) alla sina rötter i KPD och sammanfattade den lilla rörelsens sociala spektrum perfekt: Baader var snarast en karismatisk, men utflippad, lumpensmåborgare, liksom f.ö. Hitler en gång varit. Baader hade, åter liksom Hitler, drag av psykopati och sol-och-vårarmentalitet. Jean-Paul Sartre hävdade (på fin franska), efter att ha besökt honom i fängelset 1974  ungefär: ”Det var mig en dum jävel”. Chefen för Bundeskriminalamt skall däremot ansett Baader underskattad.

Ensslin, Baaders livsledsagarinna, var, liksom Meinhof, en moralist, evangeliskt kristen och hade pacifistisk bakgrund. Båda kvinnorna, inte minst den senare, förkroppsligade från början en etablerad, akademisk salongsbolsjevism, som förvisso historiskt har spelat stor roll i radikala uppgångstider.

I filmen framställs polisens massaker, assisterad av lokala shahgorillor, på en demonstration mot Shahens statsbesök i Västberlin den 2 juni 1967, då pacifisten Benny Ohnesorg föll offer för polisvåld, som en utlösande faktor för mera militant antiimperialistisk rörelse. Allt påminner, beträffande det omedelbara resultatet, om när en annan känd massmördare med liknande anhang besökte Göteborg 15 juni 2001, även om vår polis, trots försök, inte lyckades mörda någon demonstrant.

Även den gula pressen var sig lik. En typisk rubrik i Berliner Bild-Zeitung om mordet på Benno Ohnesorg löd:

En ung man dog i går i Berlin. Han blev ett offer för kravaller som politiska huliganer iscensatt.

Gudrun Ensslin drog vid ett SDS-möte samma dag slutsatsen:

De kommer att döda oss alla – ni vet ju vilka svin de är. Det är ju Auschwitzgenerationen vi har att göra med. Man kan inte diskutera med dem som byggde Auschwitz. De har vapen men vi har inga. Vi måste också beväpna oss.

Ja, hade det bara gällt ”svinaktigheten” hos motståndaren hade det inte varit något att invända mot Ensslin. Vi som hade liknande politisk bakgrund, och var någorlunda pålästa, må haft invändningar, men höll en låg profil, även om frågan, liksom terrorismens taktik diskuterades och ifrågasattes.

Inspirationen för Baader-Meinhofgruppen då de startade sin ”stadsgerilla” var tydligen den, som tillhandahölls av ”Frankfurterskolan” och Che Guevara, lästa som fan läser bibeln. Räckte det inte för Fidel och Che med tolv revolutionärer efter landstigningen på Cuba 1956? Och hade inte Che samma år i sin skrift Guerrillakrig  (1967) slagit fast att: ”Man behöver inte vänta tills alla betingelser för revolution existerar – upproret kan skapa dem”. Det kan ibland vara sant – men ibland kan det tolkas som att man visst alltid kan lyfta sig själv i håret, om man bara vill tillräckligt mycket.

Hade de tyska kollegorna tittat mera ordentligt i Ches bok hade de kanske stillat sig lite:

”Där en regim kommit till makten genom någon form av (ärligt eller riggat) val bland folket och åtminstone upprätthåller skenet av en laglig författning, kan man inte förespråka ett gerillakrig, eftersom möjligheterna av en fredlig kamp ännu inte har uttömts.” A.a.

Förbundsrepubliken var inte så mycket mera odemokratisk än vad flertalet kapitalistländer – tyvärr- var. Nog upprätthöll man skenet av en laglig författning. Che:s ord kan självfallet också ges en legalistisk tolkning – d v s den gängse, inte bara  i den svenska vänstern. Någon hade redan i SPD:s barndom sagt att revolution i Tyskland vore en omöjlighet, eftersom medlemmarna aldrig skulle besätta en järnvägsstation utan att först ha löst perrongbiljett.

Men, som man låter Ensslin säga i filmen, ”Det får vara slut med all teoretisk onani”. Från den första mordbranden i ett varuhus 1968 till sprängningen av fängelsebygget i Weiterstadt 1993 och den formella upplösningen av RAF 1998 hann gruppen i gengäld med åtskilliga attentat, mord och kidnappningar. Därvid förlorade inalles ett par-tre dussin individer livet, många av dem som fiender ganska ovidkommande. Som vår film helt riktigt erinrar om hade under tiden dock imperialisterna inte precis varit passiva, utan massakrerat minst ett par-tre miljoner.

Men om, som Gudrun Ensslin sade: ”Varje uniformerad person är vår fiende” – borde då inte även en biografvaktmästare vara värd att likvidera? Att till den grad bredda måltavlan, d v s RAF:s analys av det tyska samhället, var självfallet fel. Att ge ut i krig mot en massiv övermakt, bestående av, om analysen trots allt varit riktig, den överväldigande majoriteten av samhället, var ansvarslöst och kriminellt. Den enda tillgång kärnan i RAF hade, var moralen – känslan att de hade rätt att göra allt de gjorde, eftersom de hade rätt – men detta är ett non sequitur. För vem f-n har inte rätt?

Att utveckla och upprätthålla en revolutionär moral är en social process – och RAF utskilde sig av val och tvång mer eller mindre från samhället och arbetarklassen. Till slut blev gruppens överlevnad dess enda drivkraft och den räckte till slut inte.

Av allt att döma, bl a enligt filmen och Aust, tog Meinhof, Baader, Ensslin, Meins och Raspe till slut själva sina liv i fängelset 1976-77. De slutade paradoxalt nog som Hitler, som då fienden uppenbart hade vunnit valde att döda sig själv – vilket för den extrema subjektivismen går på ett ut.

Men – för att inte bara yla med vargarna måste man också minnas Lenins förebrående ord mot sin forne läromästare, Plechanow, som hade den dåliga smaken att omedelbart efter Tsarens massaker på demonstranterna 1905 yttra: "Man borde inte ha gripit till vapen."

Låt oss ändå besinna att det faktum att Baader-Meinhofgruppen aldrig fått Nobels Fredpris, bevisligen inte berodde på att man dödat 34, ibland oskyldiga, människor – i så fall skulle knappast Teddy Roosevelt eller Henry Kissinger m.fl kommit ifråga. Eller på att man bedrev vad som samtiden betecknade som terrorism – Menachem Begin och Nelson Mandela fick ju sina pris. RAF gick under för att de hade fel i det mesta, utom möjligen i det ursprungliga uppsåtet. Så ”litet” kan det skilja mellan att bli ihågkomna som hjältar - eller som ondskefulla clowner.