Tillbaka

 

 

En frälsare kommer till byn

Men jag kan inte  lyssna på musik ofta nog. Den påverkar ens nerver, den får en att vilja säga galna, snälla saker och smeka folk över håret,  som kunnat skapa en sådan skönhet och ändå leva i detta onda helvete.

(Lenin, citerad av Chr. Hill i Lenin and the Russian Revolution)

 

Körsång är sedan länge en av Sveriges största folkrörelser med minst ett par hundra tusen mer eller mindre aktiva. Det har respekt med sig.

Personligen tycker jag att körsång i de flesta fall låter för jävligt. Svenska körromanser, tonsatta av Gunnar de Frumerie och dirigerade av Erik Eriksson är för mig bara snäppet behagligare än när någon drar fingernaglarna mot svarta tavlan. Men det hör naturligtvis inte hit. Jag tvivlar inte på att körsångarna har roligt på sina möten. Det är roligt och lärorikt att göra saker tillsammans och man skadar ingen.

Sedan kan man fråga sig vad min privata inställning till körsång har att göra med Kay Pollaks nya film Så som i himmelen. Egentligen ingenting alls, skulle jag tro. Men någon gång måste man ju av mentalhygieniska skäl få vädra sina aversioner och fobier offentligt, och alltid retar det någon. Man blir snällare då, tror jag.

 

Prolog: Hjälten i Pollaks film, tonkonstnären (med stort K) Daniel, föddes i ett litet norrländskt samhälle. Han mobbades i byskolan av den elaka Conny. Bara att döpas till detta namn, eller Ronny, Johnny eller Dennis är enligt tillgänglig forskning bevisligen en dålig start på livet. Väldigt få stora seriösa tonsättare heter Conny.  Daniels far kunde inte hjälpa till med att banka vett i Conny, ty han var död, och därmed frånvarande. Daniels ömma moder tog honom i stället bort från byn, undan från Conny, och kostade på honom den musikutbildning som han visat uppenbara anlag för. När Daniel var fjorton fick han sitt internationella genombrott som instrumentalist. Samma dag mosades den änglalika mamman av en bil när hon kom springandes med blomster till Daniel. Sådana sammanträffanden är verkligen tragiska, ehuru tack och lov vanligare på bio än i verkligheten.

 

Hopp 25 år framåt till nutid: Den mycket världsberömde dirigenten Daniel, som alltsedan mammans död gett järnet för Konsten, bryter ihop fysiskt (hjärtat) och mentalt (huvet) då han finner sig uppbokad varje dag åtta år framåt. Han hade velat ”öppna människornas hjärtan” med sin musik, men allt han lyckats med tycks ha varit att få sina egna kranskärl tilltäppta.

 

Jag vet inte vad han väntat sig. Om musik verkligen skulle ha förmågan att förbättra mänskligheten borde vi idag leva i Paradiset, eftersom man numera inte ens kan gå på muggen eller tanka bensin utan att höra ABBA eller dylikt från ovan. Med sin klassiska repertoar kan Daniel teoretiskt på sin höjd ha nått mellan 2-5% av västvärldens befolkning – resterande hjärtan torde väl den mera kommersiellt inriktade musikindustrin efter förmåga ha fått dyrka upp. Men för all del, kanske var hans målgrupp, som bäst behövde få sina hjärtan öppnade, framför allt just dessa 2-5% av befolkningen.

Daniel hoppar emellertid nu ner från sitt kors och köper den gamla skolan i sin hemby för att ägna sig åt att hugga ved, bära vatten och finna sig själv genom att lyssna.

 

Trädet må föredra vila men vinden lämnar det ej i fred: I verkligheten kan en återkomst ofta passera ganska odramatiskt. Så alltså icke för Daniel och hans norrländska by. I filmer som handlar om återkomster till hembyar (t ex Änglagård, Jägarna etc.) sätter återvändarens återkomst nämligen ofelbart igång processer i samhället. Det är helt naturligt, ty annars skulle det väl inte ha lönat sig att släpa dit filmkameran. Inom några timmar har vår hjälte träffat

 

1)Lena, en blond, änglalik, frimodig  och kärlekstörstande ICA-kassörska, som skall bli hans Maria Magdalena

2)Conny, nu med mörkt hår och lågt hårfäste, som utvecklats just som hans dopnamn och mobbarförflutna förutsagt, och som vuxen således övergått till att slå sin stackars fru och skjuta oskyldiga harar i stället för att mobba blivande konstnärer

3)den fariseiske Prästen, som har problem med såväl potensen, Gud och människor, inte minst med sin fru, som är benägen att ensidigt upphäva Lagen till förmån för Evangelium och

4)den entusiastiske Cykelhandlaren, som med milt våld påtvingar honom Kallelsen som ledare för

5)Kyrkokören, hans, med ett tragiskt undantag, in i döden trogna lärjungaskara.

 

Efter ytterligare några dagar har Daniel därtill sökt och fått kantorstjänsten i församlingen och från prästen erövrat positionen som församlingens andlige ledare och publikmagnet. Fast den konkurrensen verkar inte ha varit så hård.

Eftersom det mycket tidigt klargörs att Daniel är en genial, hängiven och renhjärtad konstnär som från filmens början lidit svårt och därför självfallet blivit en God Människa med moderna värderingar kan publiken redan nu känna sig ganska lugn. I synnerhet om man sett några tidigare filmer om musikensembler eller basebollteam, som mot alla odds går per aspera ad astra.  

Med några få, lätt förutsebara, undantag visar det sig sålunda att uppgiften att med musikens hjälp öppna byinvånarnas hjärtan var att likna vid att slå in öppna dörrar. Det räcker med några sensiövningar, där kören bildar hög på golvet, samt att Daniel berättar för körmedlemmarna att de bara har att finna, och till röstorganet nedbringa, den personliga ton som likt den Helige Ande svävar fritt över deras huvuden för att succén skall vara given. Efter 184 dagar befinns nybörjarkören värdig att framträda i Let the People Sing i Salzburg, vilket på fotbollsspråk torde vara ekvivalent med ett avancemang från korpen till UEFA-cupens final på ett halvår.

I förbifarten har Daniel antydningsvis lyckats avla ett nytt litet änglabarn med ICA-kassörskan. Då således återväxten säkrats kan han lugnt lägga sig ned och dö på musikhallens toalett i Salzburg, till ackompanjemang av en fullsatt salong som brustit ut i unison vokalissång, anförd av Kyrkokörens egen gudomlige dåre, den cp-skadade och förståndshandikappade Tore.

Som om inte detta vore nog har filmen på nolltid lyckats reda ut vissa tusenåriga teologiska knäckfrågor åt kristenheten, t ex syndens chimära existens, förhållandet mellan Guds allmakt och godhet, mellan Lag och Evangelium etc – varvid samtliga frågor här äntligen får sin lösning i full enlighet med rådande politiskt korrekta värderingar. ”Gud förlåter ingen eftersom han aldrig dömer någon” säger den av Daniel nyfrälsta prästfrun till sin stackars make.  Hans kristna religion, som sedan länge (utom i ledande högerkretsar i USA) fått ge upp ambitionen att förklara den fysiska världen, frånkännes således av Pollak nu även rätten att tillhandahålla normer för mänsklig samvaro. Den hänvisas därmed till att lägga sig ned och dö till förmån för den subjektiva Känslans och Kärlekens moderna evangelium, lokalt förkunnat av Daniel och hans lärjungaskara.

Så som i himmelen är således en vilsam film att betrakta. De konflikter som finns i den är av det slag att en modern människa aldrig behöver grubbla på hur man skall ställa sig i demsamma, huvudsakligen emedan man just i egenskap av modern människa i princip redan löst dem. Man skall förvisso vara snäll mot djur och människor, man skall inte slå sin fru, och/eller sina barn, man skall vara flexibel men målinriktad och hängiven, man skall vara tolerant mot dem som har rätt, man skall lyssna på andra, men framför allt på sin inre ton. Man skall inte sträva efter materiell vinning eller yttre berömmelse, utan söka sina norrländska rötter – då kan man få sina 15 minuter av berömmelse och kanske till och med få komma i TV, dvs den moderna motsvarigheten till Himmelriket. Och i förlängningen kanske ändå göra sig en hacka.

Så som i himmelen är det dock inte riktigt på jorden. Det är väl därför vi fått måbrafilmerna till tröst. Att folk behöver denna tröst framgår av publikframgångarna för den aktuella filmen.

Och bristen på bra svenska filmer år 2004 framgår i sin tur av att Såsom i himmelen nominerats som vår kandidat till en Oscar för bästa utländska film detta år.