Tillbaka

 

 

Noak och hans ark

Gubben Noak, gubben Noak
var en heders man.
När han gick ur arken
planterade han på marken...
 (C M Bellman)

 

Noah (Darren Aronofsky regi &manus) är en dyr film, som med den muskulöse Russel Crowe i titelrollen, riklig rekvisita och talrika dataanimationer försöker  filmatisera ett avsnitt  i Bibelns Första Mosebok. 

Moseböckerna ställdes samman mellan 1250 till 400 f Kr av kanske fyra okända och hebreiskspråkiga författare. Den första Moseboken berättar ju för oss hur Skapelsen gick till och vad vi egentligen har i den att göra. Den motsvarar ungefär Kapitalets första bands inledande kapitel om Varan - d v s det som  ambitiösa intellektuella - utom Thomas Piketty - ibland orkat igenom och kan referera till.

Moseböckerna hävdar att de skildrar tiden från Skapelsen, förlagd till cirka år 4000, till 1400 år f Kr, d v s till Mose död. Filmen om Noak skildrar det kritiska avsnitt i bibelhistorien i Första Moseboken kapitel 5-10, då Skaparen, redan efter halvtannat sekel, hade fått kalla fötter av allt Han hade ställt till med. Han försöker göra det ogjort och trycka på delete. Enligt Bibeln skall detta ha skett så sent som omkring 2500 år f Kr. Noak var vid tillfället cirka 5-600 år. Skaparen, eller snarare kompilatorerna, insåg problemet och lät efter Syndafloden Herren av utrymmesskäl maximera vår livslängd till 120 år.

Den uppenbarligen vitale Noak hade nyss blivit pappa till tre söner, Sem, Ham och Jafet.  Han var, enligt Första Moseboken "en rättfärdig man och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade Noak". Noak var i tionde, rakt nedstigande led släkt med Adam. Han stammade från Set, Adams tredje och yngste son, som fick ersätta den stackars framlidne sonen Abel, som storebrodern hade dräpt.

Adam och Eva blev som bekant utdrivna ur Eden, då de förlorat sin djuriska oskuld genom att äta av den frukt som gjort dem i stånd att skilja på gott och ont. Detta, i förening med den Fria Vilja skaparen utrustat dem med, hade gjort dem kapabla till Synd. Man får, som modern människa, definitivt intrycket att detta   s k Syndafall var det första uttrycket för en berömvärd, mänsklig olydnad och kreativitet, påminnande om den jämngamla, humanistiska Prometeusmyten. Syndafallet gav hopp om ett framtida upplyst samhälle, där människan äntligen skulle kunna resa sig och gå på två ben - med risk att stundom snubbla och slå sig. Men Herren straffade Adamsönerna dubbelt, genom att samtidigt uppfinna Arbetslinjen.

Ett slags Prometeus återfinns också i Mosebokens fjärde kapitel. Adams förste son Kain, brodermördaren, fick flytta Öster om Eden till landet Nod och hans självständigt tänkande ättling Tubal-Kain ägnade sig åt smideskonst och metallurgi och fungerar i Aronofskys film som en samtida, mera frigjord, mindre ekologisk fast mera våldsbejakande motpol till Noak. Hade han varit mera intellektuell skulle jag ha föreslagit ett postumt Leninpris.

Moseböckernas Gud var däremot ingen modern människa, långt därifrån. Hans värderingar kan sannerligen ifrågasättas. I Nya Testamentet är han nertonad. På senare tid har Han framför allt åberopats  av en desperat Hitler i bunkern våren 1945 och av amerikanska "krigspresidenter", som stundom tycks vara besjälade av Herrens ord till Noak då Han introducerade sitt Syndaflodsprojekt:

Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden.....ty jag ångrar att jag har gjort dem.

Herren tänkte sig som bekant att för detta ändamål använda sig en omfattande översvämning av den kända världen. Förödande översvämningar fastnar i folkens minnen och myter. Mosebokens skildring av Syndafloden hade säkert varit i vedisk, assyrisk och babylonisk säck innan den  hamnade i Bibelns påse. Kanske har katastrofen omkring 5500 år F Kr, då Bosporensundet skall ha skapats och massor av Medelhavsvatten trängde in och bestående utvidgade Svarta Havet till dagens omfång, gett näring åt myten. Förutom att den längre fram gav Ryssland en kärkommen sydlig utfart till Atlanten.

Den individuella lösning Herren erbjöd sin favorit Noak inför den katastrof Han planerade var å andra sidan epokgörande och filmisk, om än inte så trovärdig:

Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar, och bestryk den med jordbeck innan och utan. Och så skall du göra arken: Den skall vara tre hundra alnar lång (150 meter), femtio alnar bred och trettio alnar hög.

Och HERREN sade till Noa: "Gå in i arken med hela ditt hus, ty dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte."

Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur, undan flodens vatten.

Därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur, efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden, efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt vad fåglar heter, av alla slag.

Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de övertäcktes. Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, så ock alla människor.

Personligen grubblade jag hela filmen intensivt hur Skaparen skulle göra för att dränka sin skapelse FISKARNA i Syndafloden. Grubblet fick mig nästan  att tappa fokus. Men förmodligen har någon teologiskt bevandrad redan löst detta problem. Filmen gjorde det i alla fall inte.

I filmen  görs den mänskliga passagerarlistan på Arken till en kontroversiell fråga, sannolikt för att låta åskådarna dra paralleller till den nutida klimatkatastrofen. Denna kan ju göra folk från låglänta delar av Tredje Världen benägna att söka sig till oss för att undgå en global översvämning.

"Alla ska med!" var inte Herrens paroll och det hade ju varit sabotage mot Herrens planer om Noak hade varit generös. Till slut är ju var och en sig själv närmast? Med hjälp av animerande stenjättar - egentligen änglar - och kedjor lyckades Noaks familj dock hålla resten av mänskligheten utanför Arken innan den kom flott. Detta var en aningen kitschig innovation i filmen - visserligen hävdar Moseboken att det före Syndafloden fanns jättar på jorden, dock inga av sten.

 

Filmen uppvisar ett långt mera eko-fascistiskt och misantropiskt motiv för Syndafloden än vad Moseboken antyder - Noak avsåg av hänsyn till jordens miljö och fred att bli mänsklighetens slutpunkt, inte någon startpunkt för Mänskligheten II. Moseboken framhåller att Noaks och alla sönernas hustrur var med i den lilla rest av mänskligheten som skulle ge upphov till det nya människosläktet, medan  i filmen endast sonen Sem medförde en (gravid) hustru.

Några Hamiter och Jafetiter skulle inte uppkomma, eftersom Jafet och Ham tänktes förbli celibatära på grund av gravt kvinnounderskott i Arken; Noak skulle säkert själv hålla gylfen stängd i fortsättningen. Sems barn lovar den religiöse fanatikern Noak att skära halsen av, om det blev en flicka, som kunde riskera föda fler barn.

Men, ack, Noaks och Herrens projekt gick i stöpet genom att de tvillingflickor som Sems hustru födde var alltför "söta"! Detta lär oss att små anatomiska detaljer, som näsan på Kleopatra eller på en "bebis"  kan få en avgörande betydelse i historien. Skall man, vilket Gud förbjude, tro denna film, finns vi alla uteslutande genom denna blunder till, fast som "semiter".

Det finns fortfarande en uppsjö av folk som betraktar Gamla Testamentet som en mer eller (oftast) mindre trovärdig historia om hur vi kom till och om vad vi således ännu är. Inte minst i den stat, som såväl i GW Bushs tal och hos DN:s USA-importerade kolumnister framställes som "Guds gåva till mänskligheten" finns starka krafter som kämpar för att Moseböckernas skrönor om vårt ursprung inte skall läsas metaforiskt, utan gälla som åtminstone likvärdiga med en vetenskaplig syn. Detta trots att den nyligen helgonförklarade påven Paul VI gick så långt att han för de troende avslöjade att Bibeln, som så länge i kristenheten för menigheten hade fungerat just så, egentligen inte var någon lärobok i historia, biologi och geologi.

Filmen Noah då? Pin-, kost- och långsam kitsch. Läs i stället förlagan, Moseböckerna! De lär dig förstås inget direkt om världen, men desto mera om vad som alltför länge har format alltför många människors vanföreställningar om densamma.