Tillbaka

 

Tre sätt att säga ¡No!

 

För kalenderbitaren finns varje dag någon årsdag att fira, eller snarare att uppmärksamma - det är nämligen alltid på pricken ett, tio eller hundra år sedan sist. Vi firar t ex snart 40-årsjubileum av den, även i Sverige, skickelsedigra månaden september 1973.

1970, då Allendes vänsterregering hade kommit till makten i Chile, prövades den "chilenska vägen till socialismen". Detta innebar bl.a nationalisering av vissa strategiska industrier (speciellt den ännu bolagsägda delen av koppargruvorna utan ersättning till USA-ägarna), förbättrad folkundervisning och hälsovård samt jordreformer. Men armén och hemliga polisen satt i orubbat bo.

Till en början hade åtgärderna stötts även av kristdemokraterna. Jordägarna, kyrkan, finansen och många smärre företag motarbetade dock regimen och kristdemokraterna sällade sig till oppositionen.

President Nixon var "mycket missbelåten" över utvecklingen. Detta brukar betyda subversion och väpnat våld - ungefär som det USA tidigare lyckats med i Guatemala, senare i Nicaragua med flera, och just nu försöker åstadkomma i Venezuela, medan Sverige i bästa fall sitter på staketet och förbereder sig för att - mot skäligt vederlag - städa upp efteråt.

P g a pågående Vietnamkrig och kallt krig mot Kina och Sovjet kunde inte USA 1970 intervenera direkt i Chile - ett privilegium man sedan länge gett sig själv i Monroedoktrinen - för att undanröja det socialistiska hotet i sitt revir. Man beslöt i stället att verka genom lokala bundsförvanter, genom välfinansierade rådgivare inom Chiles försvarsmakt, genom sin ambassadör i Santiago och genom CIA.

Augusto Pinochet, den överbefälhavare som Chiles president Salvador Allende månaden förut hade utsett, utlöste den 11 september 1973 den blodiga statskupp som USA, inhemska kapitalister, jordägare och så småningom parlamentets borgerliga majoritet hade planerat mot regeringen. Armén bombarderade presidentpalatset och självmördade presidenten - hur det nu var med det? Därmed krossades Chiles "presidentrepublik", som bestått sedan 1925 och avlöstes av en långvarig militärdiktatur. Konservativa beräkningar räknade långt senare avrättade och försvunna diktaturmotståndare i Chile till 3172 personer under åren 1973-1990. Misshandlade, tortyroffer och exilerade var mångfalt fler än så.

Pinochets och USA:s militärkupp i september blev alltså en total succé. Inte nog att den för ett bra tag bromsade upp socialistiska projekt på kontinenten. Den erbjöd också ett sorts laboratorium för den ekonomiska chicagoskolan och idéerna hos dess mest namnkunnige proponent Milton Friedman. Nu skulle världen få se resultatet av en marknadsekonomi, befriad från all störande legal opposition från de arbetande klasserna. Ty fackliga och politiska ledare blev de första att saklöst avrättas efter kuppen.

Mellan 1970 och 1989 genomfördes flera stora nedskärningar i den offentliga välfärden. Lönerna sjönk med 8 procent. En stadigt ökande arbetslöshet nådde så småningom 30 procent. Här, liksom senare på andra närliggande håll, skedde en kraftig överföring av inkomster från arbete till kapital. Friedman fick redan 1976 Sveriges Riksbanks "nobelpris" för sina insatser.

Men inte ens ur marknadskapitalismens inskränkta synpunkt varade "det chilenska undret" för evigt. Till detta bidrog också att Chiles allierade regimer i korståget mot socialismen på kontinenten under åttiotalet föll, den ena efter den andra. I Argentina 1983, Brasilien, Uruguay 1985 och i Paraguay 1989. Och USA, vars roll i kuppen efterhand även för stenblinda blivit globalt uppenbar , började betrakta Pinochetregimen som en black om foten. USA blev nu missbelåtet även med Pinochet och slutade redan under Cartertiden med att lägga alla ägg i hans korg.

Under åttiotalet fick den välartade oppositionen mot Pinochet tillstånd att framträda legalt. Pinochet tvangs 1988 att lyda sin egen författning från 1980 och utlysa en folkomröstning som skulle svara Ja eller No på frågan huruvida han skulle tillåtas att styra landet under ytterligare åtta år. 16-17 relativt timida oppositionspartier samlades runt ett No.

Om denna No-kampanj handlar en unge chilenske Pablo Larrain Mattes aktuella film No. Han har tidigare regisserat två hedervärda filmer om militärdiktaturens tid: Tony Manero (2008) och Post Mortem (2010). Hans tredje verk är, trots sin lapidariska titel, mera frispråkigt och på gränsen till dramadokumentär.

Filmens handling utspelas 25 år efter militärkuppen, under folkomröstningens sista kampanjmånad före deadline 5 oktober. Alla etermedier kontrollerades av militärregimen. Alla ansvariga analytiker förespådde - liksom i den fejkade folkomröstningen om Pinochetförfattningen 1980 - en promenadseger för regimens Ja-kampanj.

Statsteven hade avsatt 15 minuter sent på kvällen för respektive sida att framföra sina budskap och hävdade att härigenom högt ställda krav på demokrati vore uppfyllda. Denna situation känner vi också igen från mönsterdemokratin Sverige och detta är faktiskt huvudskälet till att en svensk marginaliserad vänsteroppositionell kanske kan lära sig något av filmen - trots avståndet i tid, rum och historisk situation.

Argumenten inom No-kampanjens olika falanger känner vi mycket väl igen:

1) Bojkottlinjen hävdade, med visst stöd av erfarenheten, att man inte borde hjälpa diktatorn genom att ledas till hans valurnor för att bekräfta att han hade folkligt stöd, när han hur som helst skulle vinna.

2) Avslöjandelinjen hade samma övertygelse om att No-sidan skulle förlora, men ansåg att TV-kampanjen gav ett mycket sällsynt tillfället att för hela nationen tala om vilket svin Pinochet var och om allt blod han hade på händerna.

3)Den "positiva" linjen som segrade inom No-kampanjen drevs av den bildsköne René Saavedra, som arbetade på en glammig reklambyrå med att i regimens TV försöka övertyga allmänheten om den borde dricka den ena eller andra läskedrycken eller ikläda sig den ena eller andra modeklänningen. Denna linje utgick tvärtom ifrån No-sidan kunde vinna, men också att Chiles folk efter 25 års Pinochetstyre, som kostat många förstörda liv, minst av behövde höra sitt gamla, blodiga nederlag ältas. I stället tänkte René sig en positiv kampanj med vissa drag av senare dagars Prideparader. Ett Chile utan Pinochet skulle bli friare och (ännu) roligare - det var det främsta budskapet.

Reaktionerna från många bland No-kampanjens luttrade, misshandlade och ibland torterade kampanjarbetare liknar den som Norrköpings Arbetarekommun mötte, när man 1 maj ersatte demonstrationståget med ett möte, där sångerskan Amy Diamond blev huvudattraktion i stället för partiets Magdalena Andersson.

Vad Amy Diamonds framträdande betydde för Arbetarekommunens framtida utsikter är nog alltför tidigt att bedöma. No-sidan segrade dock i Chile mot alla odds med 56 % av rösterna under 97 % valdeltagande. Pinochets juntageneraler vågade inte att låta sin huvudman fuska bort valresultatet. De lämnade skeppet. I mars 1990 avgick Pinochet efter att ha tryggat sin ålderdom genom en och annan miljard på en bank i Hongkong. Den sista reform hans regim hann genomdriva var att privatisera all undervisning i Chile - vilket ännu idag innebär att landet förpassar Sverige till andraplatsen bland innehavare av världens mest profitdrivna skolväsen.

Att Pinochet förlorade omröstningen är klart - han hade gjort sin insats och hade blivit umbärlig för sina uppdragsgivare. Men vilka vann, och vad vann de?

Att folket så småningom återfick frihet att yttra sig och slapp fruktan och tortyr var deras belöning. Men de samhällsklasser, som frammanat kontrarevolutionen och till stor del även 1988 röstat för diktaturen, fick, delvis mot sin vilja, nu ett samhällsskick som blev än bättre anpassat till den nyliberala ekonomi, som juntan i ovanligt hög grad hunnit införa och som ännu består. De tycks tills vidare sitta säkrare än någonsin - vilket faktiskt var själva målet för 1973 års kupp. Reklamgurun René återgick att sälja sin hjärndödande reklam i TV.

Men i Chiles grannländer är folk åter på marsch. Och USA:s grepp om kontinenten blir allt svårare att hålla.