Tillbaka

Dr House - ett fall för Socialstyrelsen?

 

Sjukdomar, egna eller andras, är väldigt spännande, åtminstone om man är över 20. De erbjuder ett hart när outtömligt samtalsämne.

Beträffande det stundtals kniviga problemet att avgöra vad som gör en sjuk sjuk har ett yttrande av en luttrad professor framför allt fastnat:

”Ni skall veta att de vanliga sjukdomarna är de klart vanligaste och ovanliga sjukdomar är mycket ovanliga.”

Det var tänkt som ett varningens ord till nya läkare, som ibland riskerar att tillskriva patientens banala symptom spännande (och farliga) orsaker – till men för vederbörandes sinnesfrid och resulterande i en massa onödiga, kostsamma och smärtsamma undersökningar och en försenad bot. Professorns skenbarligen triviala aforism skulle dock med lika rätt gälla oss alla, när vi känner oss krassliga ty det går säkert 10000 huvudvärkar orsakade av stress, baksmälla eller migrän på en enda hjärntumör. Och i Sverige är det i synnerhet numera mycket vanligare att hosta och feber beror på förkylning än på Tbc eller t o m lungkräfta.

Föreläsarens visdomsord gick visserligen hem hos mig. Manusförfattarna till ett otal TV-serier, även sådana i sjukhusmiljö, verkar dock som regel inte ha låtit sig imponeras av dem.

I Sverige, som i t ex västvärlden i allmänhet, dör numera folk i verkligheten först i 80+årsåldern. Och mest av hjärt-kärlsjukdomar, cancer och ålderdomssvaghet. TV-serier, som vanligtvis kräver lite yngre och sexigare rollgestalter, har däremot ett annat sjukdomspanorama. Här är undantaget regel; fysiskt trauma är på TV den vanligaste orsaken till hospitalisering och/eller död.

Fatala hjärt-kärlsjukdomar drabbar i TV-såpor mest äldre biroller, som ändå skulle skrivas ut ur handlingen. Huruvida detta säger något om en nedlåtande attityd hos manusförfattarna mot sådana sjukdomar, eller mot de äldre människor som drabbas, behöver vi inte gå in på här. Bland TV-roller med överlevnadsvärde är leukemi och tumörer i hjärnan, i synnerhet bland minderåriga, klart överrepresenterade. Såparoller drabbas visserligen av cancer, dock aldrig i mage eller tarmkanal - och framför allt aldrig i ändtarmen. Tumörer i underlivet är också okända begrepp i läkarserier, trots intresset för denna kroppsdel som man i andra sammanhang kan exponera. Sådana är i såporna lika ovanliga och föga publikdragande som hemorrojder eller diarré, med undantag för hos Tony Soprano, som i ett avsnitt fått i sig någon skit på en kinakrog.

Den brittiske skådespelaren/komikern/författaren Hugh Laurie[1] fick något av ett genombrott för svensk publik i den

 

dråpliga ”historiska” TV-serien om Svarta Orm (Black Adder). Där spelade han ”Årets överklassfåne” alltifrån 1400-talet till Första världskriget, och lät sig med ständigt glatt humör utnyttjas av Rowan Aktinson. Laurie hade säkert hämtat sin inspiration från såväl Eton som Cambridge, där han gått. Nu har han i stället blivit Dr House med en stor del av världen.

Från 2004 går läkarsåpan House MD i amerikansk TV, och därmed över stora delar av världen. Numera går den även hos oss i TV4, här med titeln ”försvenskad” till House.  Serien, som hittills gått i cirka 80 avsnitt, är författad och producerad av David Shore. Manus baseras på en läkarspalt i New York Times Magazine, där ovanliga (sic!) sjukdomsfall regelbundet presenteras. Plus på en uppenbarligen flitig och inspirerande läsning av Sherlock Holmesböcker.

 

Holmes[2] är en synnerligen osannolikt skärpt, arrogant och självsvåldig, morfinmissbrukade och psykiskt avvikande

 

amatördetektiv, vars specialitet är lösandet av olösliga kriminalfall mest genom att iaktta och tänka. Han spelar violin som avkoppling. Han har den mera normalbegåvade Dr Watson som ständig kontrast, assistent och beundrare.  

House (Hugh Laurie), är ett ytterst självsvåldig, psykiskt avvikande och arrogant, osannolikt begåvad överläkare, som leder ett diagnostiskt team för sällsynt knepiga fall på ett undervisningssjukhus i New Jersey. Han undviker helst att själv undersöka, eller ens att, annat i förbigående, se eller tala med, patienterna, men har sannolikt ett rikt inre liv. Han missbrukar visserligen inte morfin, men käkar oupphörligt och i övermått dess mildare släkting Vicodin®. House spelar ”luftpiano” och läser serietidningar när han tänker. Hans närmast underställde man är Dr Wilson.

 Dr Gregory House´s allmänna maxim är i grund och botten densamma som min medicinprofessors ovan: ”Om vi har uteslutit de sannolika orsakerna till patientens symptom återstår bara de osannolika.” Dramaturgin kräver att hans team snabbt klarar av de sannolika, genom att systematiskt tröska igenom och förkasta dem. Denna process utförs i regel genom att House strör omkring sig nedsättande omdömen om de yngre kollegernas förslag och inte minst om deras personer. (Hur House behandlar de stackars läkarkandidaterna och patienter som vågar söka polikliniskt för enklare åkommor skall vi inte tala om.)

När teamet småningom har enats om en diagnos, vanligen den som House föreslår, vidtar behandlingen, som i nio fall av tio visar sig vara misslyckad. Då patienten inte svarar på den kur som borde ha hjälpt, kompletterar House sin första maxim med sin andra: Folk ljuger alltid – symptom aldrig!

Patienten har således skäl att ljuga och undanhålla för honom generande men för diagnostiken vitala sanningar.  House ställer alltid i detta sammanhang frågan om såväl patienten som behandlaren, vem han/hon ”är”. Svaret på frågan ger nyckeln till rätt diagnos och behandling.

Frågan har sina poänger. Uppenbarligen har han någon gång ställt samma fråga till sig själv. Av hans uppträdande att döma har han därvid kommit till slutsatsen att han är en skitstövel och beslutat bejaka sin sanna natur.

Det visar sig ofta att Houses´ cynism och allmänna misantropi till slut är det som i mån av möjlighet hjälper, där kollegornas liberalism, idealism och människokärlek har hotat att ta kål på såväl patient som behandlare.

I den medicinska verkligheten resulterar stundom en läkares snorkiga attityd och kränkande uppträdande mot patienter i prickningar. Den vårdgivare som beter sig som folk klarar sig i allmänhet däremot undan med en hel del felgrepp, eftersom patienter i allmänhet förstår att ingen kan vara perfekt.

Ett missfoster som House, med sitt öppna substansmissbruk även på arbetet, sin totala ohörsamhet gentemot huvudmannen – förkroppsligad av Dr Cuddy, dekan och administratör vid sjukhuset, skulle däremot i verkligheten för längesedan ha skilts från sitt ämbete. Han skulle ha försetts med sjukpension på psykiatriska grunder och lugnt kunna sitta i sin lägenhet och titta på väggarna, som torde vara tapetserade med anmälningar till Sjukhusledning och Ansvarsnämnd, författade av psykiskt och stundom även fysiskt malträterade patienter. Att hans underordnade kolleger och arbetskamrater låter honom hållas är däremot realistiskt, eftersom de inser att han må vara en djävul – men att han ”ändå är en fan också”. Och vi tittare tenderar dumt nog att hålla med. Dessutom tycks House ha tummen i ögat på de flesta, inklusive Dr Cuddy, ty alla har vi något att dölja.

TV4:s såpoperor är i regel skräp. Också om deras dramaserier och filmer någon gång inte är det, blir de skräp ändå, eftersom de för varje år blir alltmer omöjliga att avnjuta, på grund av en ständigt ökande kontaminering av alltmer infantil reklam.  Läkarserier från USA är i synnerhet förljuget skräp på grund av sin smetighet, sentimentalitet och sin föreställning att åskådaren skulle somna, om det inte ständigt, mot all realism, lades in livsavgörande beslut och heroiska ingrepp mellan de ständiga uppslitande romanserna bland personalen.

Komiskt nog har TV4 anammat samma grepp (utom romanserna) av montage, cliffhangers och suspense (det heter så numera!) även i den svenskproducerade succén Veterinärerna, där vi dag efter dag förväntas engagera oss djupt i försöken att spjäla benet hos en förolyckad husmus eller en vandrande pinne med oförklarlig matleda.

Men det finns grader i helvetet, till och med i TV4:s läkarserier. House har ett liv och en viss kvalitet genom att varva en del originella rollpersoner med två delar vetenskaplig Sherlocklogik i vansinnestempo. Och framför allt genom den förträfflige skitstöveln Hugh Lauries doktor.

 

 



[1] Den som inte har sett Laurie och Stephen Fry parodiera den ockulte och kommersiellt framgångsrike skedböjaren Uri Gellerhttp://www.youtube.com/watch?v=qUxWdIQVT_c rekommenderas varmt att göra det!

 

[2] Conan Doyle har låtit den berömde neurologen Sir Charles Bell stå modell för Sherlock. Bell sades ställa diagnoser även vid ovanliga sjukdomar redan då patienten gick från dörren till undersökningsbritsen.