Tillbaka

Lärandets lov

 

 

 De unga sägs läsa allt mindre. De tycks inte längre lockas av studiet av naturvetenskap och matematik. Var fjärde niondeklassare kommer inte in på gymnasiet. Den svenska skolan sägs vara i kris. I alla fall om man ska tro t ex vissa tolkningar av PISA:s statistik, STV, Mikael Damberg och Maciej Zaremba.

Klass 9A och deras lärare på Mikaelskolan i Örebro tycks åskådliggöra tendensen. Man gjorde där en kraftansträngning för att förbättra sina resultat och inkallade TV1, som filmade en tuff termin i en ny säsong av "Klass 9A". Två stjärnpedagoger, den redan TV-kände och flerfaldigt prisbelönte matematikläraren Stavros Louca och humanioraläraren Gunilla Hammar Säfström inkallades till klassen på Mikaelskolan. Elevernas kunskaper var enligt dem under all kritik. "En nationell katastrof" sade Hammar Säfström. Gästpedagogernas uppgift var att hjälpa lärarna att höja nivån på utbildningen med målet att samtliga elever skulle höja sina betyg och nå behörighet för gymnasiet. Lärarlaget hade även hjälp av utbildningsledare Thomas Holmqvist.

Programmet tes är att nyckelfaktorn bakom misslyckandet är lärararens, lärarlagets och rektorns (in)kompetens. Sant eller inte, men som bekant ser en person, som går omkring med en hammare, alltid en spik att slå på, oavsett vilka reparationsbehov som i övrigt finns, eller om rent av  hela huset i stället borde rivas. Och Louca och Hammar-Säfström hade sannerligen varsin jättehammare, som de med all  kraft, tidvis ganska obehärskat, drämde i huvudet på ett par yngre och mindre erfarna kollegor. Det var en dramaturgiskt attraktiv förnedringsTV som de tillresta stjärnpedagogerna bjöd på. Det var så nära en "snuff-movie" man kan komma.

 

Det talades mycket om betyg, nationella prov och godkänd och underkänd i programmet. Det talades mindre om problemets ev. bakgrund utanför skolan - om familjerna, om målsmännens utbildningsnivå och inkomster. Sådana faktorer, brukar i skolan, liksom i det otal olika vetenskapliga studier som gjorts, ofta styra sociala fenomen man undersöker. Vilka slutsatser man kan dra av resultatet av en pegagogintervention i en klass elever, som får nationell uppmärksamhet i TV är tveksamt - förhållandet att en magnecyl ofta lindrar huvudvärk bör nämligen inte tolkas som att dess orsak är "magnecylbrist" i kroppen.

Svenska tonåringars hjärnor har nog inte förändrats så mycket sedan den tid då svensk skola i internationell statistik ansågs ligga i världstopp. Den statistiken torde dock ha varit minst lika osäker, och öppen för divergerande politiska tolkningar, som dagens PISA-statistik.

Fast idag är det borgarklassen som har övertagit tolkningsföreträdet och (som det nu kallas) berättelsen om skolan. Detta företräde utövas i viss mån genom skolministern, genom program som Klass 9A, men inte minst genom t ex stjärnjournalister som Maciej Zaremba. Denne tror sig ha funnit en än djupare orsak, eller berättelse, bakom skolans kris. I  flera mastodontariklar, genom väl utvalda anekdoter och intervjuoffer har han presenterat den i DN. Att påstå att han har fel i allt vore övermaga, när  Zaremba utpekar följande skyldiga till skolkatastrofen :

1) Den nya pedagogik med rötter i "den sociala ingenjörskonsten"  och grenverket i Skolverket och SKL, som inte längre sätter lärarens kunskapsförmedling i centrum. En flumskola, där inte faktakunskaper, utan elevens sökande i grupp efter sammanhang, vilket varmt och självfallet blivit än mera elakartad av

2) socialdemokratins kommunalisering av skolan och det med S samboende

3) lärarfacket, som anser att en probleminriktad undervisning innebär mindre utbildning och arbete för dess medlemmar, än då dessa själva skulle behöva ha kunskaper att förmedla.

Men  Zaremba är en uppburen journalist, som sedan decennier i sitt fria och oväldiga sökande efter Ljuset och Ljusets Fiender (dvs som regel arbetar- och fackföreningsrörelsen) brukar ha misstänkt lätt att anträffa båda på exakt de ställen som redan på förhand anvisats av hans uppdragsgivare. Den s k friskolereformen, som ligger andra borgare så varmt om hjärtat, talar Zaremba dock visligen tyst om, ty han tycker personligen inte att en skola får "hanteras som en kapitalinvestering". Och Finland, som andra f n i PISA framgångsrika skolnationer, har aktat sig för friskolor.

Att framhålla att barn till lågutbildade (dvs i regel låginkomsttagare) har tre gånger så stor risk att inte kvalificera sig till gymnasium än barn till högutbildade är däremot - enligt Zaremba - irrelevant och troligen ett utslag av "socialdarwinism". Annars talas mycket i media om skillnaden i PISA- resultat mellan Sverige och Finland/ Sydkorea men mycket lite talas om den mera uppen- och tolkningsbara skillnaden i Nationella provresultat mellan Danderyd och Haparanda.

Det allvarliga i den situation som kanske föreligger sägs ofta vara att enskilda elevers karriärmöjligheter och anställningsbarhet äventyras, och än värre, och framför allt, att vår internationella konkurrenskraft minskar. Jag vore måttligt imponerad, om saken inte vore än allvarligare.

Låt oss för ett ögonblick lyfta näsan från PISA-statistikens internationella jämförelser och titta på den stora, dvs politiska, bilden. Varför skall man överhuvudtaget, oavsett ålder, lära sig läsa bra och räkna och varför studera ? Att studera är att satsa på framtiden - när man tror att en sådan finns. Det fanns en tid då avlagd studentexamen, även för den lilla minoritet av underklassen som nådde dithän, innebar fast, kvalificerat jobb, hygglig inkomst och kanske lite mera makt. Denna tid är förbi. Underklassen finns kvar, fast lite mera skolad. Och överklassen har alltid klarat sig oavsett ändå. Den som läst sin Marx hade kunnat förutse att obligatorisk skolgång var ett framsteg, men att den aldrig kan lyfta en klass - bara individer. Bertolt Brecht skaldade från landsflykt 1940:

Min yngste son frågar mig: Skall jag lära mig matematik?

Varför det, ville jag säga. Att två bitar bröd är fler än en,

det kommer du att märka.

Min yngste son frågar mig: Skall jag lära mig franska?

Varför det, ville jag säga. Detta Rike går under.

Och om du bara gnider med handen mot magen och stönar

Kommer man genast att förstå dig

Min yngste son frågar mig: Skall jag lära mig historia?

Varför det, ville jag säga. Lär dig att sticka huvudet i sanden

Så kommer du kanske att klara dig. (Forts. följer)

 

Men det fanns återigen tider och platser, där motiven för att lära sig var högre än bättre lön, individuell karriär och exportindustrins behov. En affisch från revolutionens Ryssland 1920 avbildar en proletär, som med förbundna ögon trevar sig fram mot ett stup. Dess text lyder:

Den som inte kan läsa och skriva – den är blind!”

Den skeptiska attityd till studier som Brecht 1940 tycks inta kunde vara förklarlig.  Kollegor och meningsfränder tog livet av sig. Kommunister och socialister, som han själv, satt internerade i läger, om de inte hade avrättats eller hunnit fly – om de inte hade förstått  att sticka huvudet i sanden. Men diktaren själv fortsatte ändå att studera världen och människorna och att under resten av sitt liv i sina dikter och skådespel berätta vad han funnit. Framför allt avbröt Brecht 1940 diktens skeptiska inre monolog och avslutade den genom att råda sonen:

Ja, lär dig matematik ; Lär dig franska, lär dig historia!

Den son som omnämnes i dikten var sannolikt Stefan (född 1924), Bertolts son med Helene Weigel. Han tog f ö uppenbarligen faderns slutord ad notam och hann, före sin bortgång i förfjol, bli en mycket lärd man: filosofiprofessor, teaterhistoriker, författare och liksom fadern diktare. Fast hans framgång är inte poängen.

Att världen går en emot är inget skäl för att upphöra försöka studera den. Tvärtom - man måste lära sig mera för att kunna göra den bättre. Läsande, lärande och undervisning handlar inte främst om personlig eller nationell konkurrenskraft, utan i sista hand om demokrati, d v s folkmakt - i stället för folkfördumning och Settmanisering. Det är detta som gör lärande och undervisning, som delvis äger rum i skolan, till en så allvarsam sak.